★ Josefin Bellini ★

Det är underbart!! Men ända sen jag lämnade Olles hus i morse har allt känts så......... Fel... Jag har vart emo hela dagen känns det som. Sitter och snackar med Ville på msn, han är agnska nedstämd han också faktiskt. Det är säkert på grund av julen. Fast egentligen började allt när jag märkte att mitt örhänge jag fått av Olle var borta. Vad ledsen jag blev, tårarna bara forsade längst kinderna medans jag letade. Jag gick ut i mörkret för att hitta dem, men jag hittade bara luftgevärsskott. Men Olle.... Jag saknar honom, jag saknar honom så det gör ont! Har suttit och kollat igenom hans bilddagbok (som han itne vart online på sen september). Jag fick se bilder från innan vi blev ihop, när vi var påväg att bli ihop, när vi blivit ihop, och massa andra stunder, sådanna stunder jag hatade. Sådanna stunder som bara fick mig att vilja strypa honom. Men jag kunde inte, jag älskade honom. Jag har inte heller vart en ängel mot honom, men jag är så rädd för att bli sårad.Nu är jag jätte deprimerad, jag är orolig. Men jag bör inte vara det, jag bara är det. Jag hatar det..

Igår fick jag sms av Jesper, han önskade mig god jul men jag skickade inte tillbaka. Jag tänkte skickat "God jul på dig med. Förlåt om jag vart så iskall och inte sagt grattis nu när du fyllde 19. kram" men jag lät bli. Dessutom kom jag inte ihåg hans nummer... om det va 0734, 0704 eller 0764... Men det gjorde ont att låta bli, jag kan egentligen inte vara så iskall mot en människa.. Det är helt sjukt, jag förstår itne vad jag håller på med.. Men jag mår nog egentligen bättre av att låta honom vara, och Olle mår nog bättre också. För hopningsvis ger väl Jesper upp snart.. 21 januari är det ett år sedan jag lämnade honom.. Jag täntke faktiskt på honom idag... Men inte "oh va jag saknar honom smo min pojkvän" utan: "vad gör han nu? hur mår han? klarar han sig bra utan mig?"

Olle, jag behöver dig. Du har gjort mig till en så extremt mycket starkare person. Jag har lärt mig så mycket, och det är tack vare dig. Men jag saknar den gamla Olle, den du var förut. När allt inte spelade så stor roll, när man inte behövde alla svaren på gåtorna. Jag såg dig som en spännande männsika, du var så annorlunda. DU tog allt på ditt eget sätt, du levde utifrån dina egna perspektiv. Jag förstår inte varför jag skriver så mycket om dig (till dig?) här på bloggen. Det är precis som om du skulle läsa det, haha. Men det kommer aldrig hända. Detta intresserar inte dig. Och det är det som bekymrar mig lite. Jag hatar att vara så långsynt, det är fruktansvärt jobbigt. Jag får för mig saker o ting bara. KÄnns soma tt jag älskar dig och bryr mig mer om dig än vad du någonsin kommer älska och bry dig om mig. Hade du haft blogg hade jag läst den varje dag, för jag intresserar mig av dig. Jag vet att du hade en blogg, och jag vet varför du skaffade och varför du slutade. Jag känner mig som Helen i romanen "Dear Nobady". Hon skriver brev till någon som inte finns, finns du Olle?

Du är sjuk nu, jag förstår om du behöver vila. Men min skräck säger att du inte är hemma och sover, utan gör massa annat.. Men jag VET att du faktsikt sover.. Jag förstår itne hur jag bär mig åt. Men allt är Jespers fel, jag HATAR honom. Han har verkligen förstört mitt liv, kommer jag aldrig kunna lita på någon igen? Förlåt om min blogg är så enformig, allt kretsar kring Olle, Olle och Olle. Men jag älskar Olle, jag bryr mig om honom. Jag skulle inte förlåta mig själv om något hände honom.

Well, julen brukar vara rolig för många. Möjligtvis lite stressig. Men jag hoppas alla har haft en bra sådan. Min julafton sög, bokstavligt talat.
1. Vi var inte hos farmor vid Bäckäng som vi brukar, utan ända borta i Örby hos min faster.
2. Det var ingen julstämning i hennes lägenhet.
3. Har nog aldrig fått så lite paket som denna julen
4. Olle var jätte sjuk

Det enda bra med gårdagen var att jag åkte till Olle efter att ha vart hos min faster. Där spelade jag, olle och hans föräldrar Alfapet. Det var roligt ^^ Dock la jag och olle oss tidigt eftersom han mådde så dåligt, han hade hög feber osv. Så redan 22:30 va vi i säng. Men jag sov inte en blund, itne ett skit. Eller kasnke tjugo minuter.. Men det började med att olle somnade, han snarkar som jag vet inte vad. Sen orkar itne jag lyssna mer, så jag går på toa o pissar. När jag kommer tillbaka har han snott min kudde. Så jag lägger mig ner utan huvudet på någon kudde. Då ryker täcket också, och då sätter jag mig upp. Och efter ca en timma så går jag och hämtar ett anant täcke och lägger mig längst ut på sängkanten eftersom olle tar upp hela sängen. Ni förstår, jag älskar denna mannen. Jag ville inte väcka honom eftersom han var sjuk och behövde sömn. När klockan var halv tio eller halv elva (kommer itne ihåg) så vaknar han och märker att jag ligger under ett annat täcke osv. haha.. han är söt.. Men han blev i alla gall glad för paketerna jag köpt. Jag fick en halsduk och ett par vantar av honom. Det kan man ju säga att jag behövde. Och bara för att jag fått dom av honom så måste jag använda dom, och det är ju bara bra ;P haha. Men dom va jätte fina..

Nu är jag dock helt slut, vet inte vad jag ska göra. Vet inte om jag kommer kunna somna, kommer säkert ligga vaken och tänka på Olle. Ohh, Olle. Jag vill ligga och krama om honom nu<3 Jaja, jag är kär. Så in i helvetes kär är jag. Finns inga ord. Men ska stänga ner datan nu.

Dra åt helvete, båda två. Men såra inte min bror. Förstår inte honom som ni förstörde mig. Jag ber er. Sen jag var 14 har ni sårat mig mer än vad någon annan gjort. Kärlek till en pojvkän, visst man kommer över det. Det finns miljontals killar, bara att plocka någon. Men att se ens familj brytas ner om och om igen, det kan inte jämföras med något annat. Det är den kärlek man upplever först, den man ska ha kvar genom hela livet tills man dör. Jag kommer hata min far ända tills den dagen han kramar om mig och säger att han äslkar mig. Det är vad jag har väntat på sen min lillebror Simon föddes. Sedan dess har han vart hatisk mot mig, han har slått efter mig, han har slagit min mamma och även mig. Han har gått på mina halvbröder och psykat ner dem totalt, även innan jag var född. Jag orkar inte emd det här, jag vill inte bo ihop med honom.

Alla hot, alla slag, alla skrik och alla raseriutbrott.... Jag förstår inte hur man kan bo ihop med en person man hatar så mycket. Är det för våran skull? Är det för att vi ska kunna bo ihop som en familj? Det här är inte vad jag vill, det är är inte vad Simon vill, det är är inte det som krävs. Vi behöver sepparera! Nu! Med en gång! Jag vill inte höra mammas skrik på hjälp, jag vill inte höra pappas kränkande smutskastande ord flyga genom hela huset. Jag vill inte se min bror förstörd, jag vill att han ska ha ett bra och tryggt liv. Jag vill itne att han ska sitta inne och spela dag ut och dag in, jag vill att han ska umgås med vänner, få ett bra liv till skillnad från vad jag har fått. Jag har valt fel vägar för många gånger, jag har kommit i fel umgänge, jag började skolka, jag fick gå om, jag hade drägg och svin till pojkvänner. Men jag tror jag har hittat mig själv nu, till viss del. Jag har en underbar pojkvän, jag känner mig mer motiverad i skolan nu än tidigare, jag har valt bort kompisar som jag anser är fel för mig.

Men är det meningen att mitt liv ska göra såhär ont? Det finns dem som har det värre, jag vet. Men det skar genom min kropp att höra min mamma skrika på hjälp som hon gjorde nu ikväll. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag vet att hon kan överdriva för att sätta pappa på plats. Jag hade ingen aning om vem jag skulle lita på, om pappa skulle klara av situationen eller ej. Jag gick ner lite försiktigt och sen när hennes skrik blev allt mer smärtsamt sprang jag. Vad skulle jag göra? Jag skrek ut: "Va fan håller ni påmed!?" Mamma sitter i källaren nedanför trappan och pappa kommer gåendes upp. Hon säger att pappa har slått sönder hennes huvud och sparkat henne i magen emdans pappa säger att hon sparkade honom i magen och slog honom med skohornet (i stål) som honhåller i. Jag försöker få henne att förså att hon inte kan skrika som hon gör, med ytterdörren öppen. Men jag får tillbaka massa skrik och hon blir illröd i ansiktet och börjar slå i väggen med skohornet. Hon skriker på mig och undrar vart fan simon är, och jag skriker endast för att överrösta henne att han gått ner till mormor och morfar. Då får hon ett utbrott till och skriker nått åt min pappa och sedan smäller hon igen dörren.

Jag har ingen aning om vems sida jag ska stå på, vem har rätt och vem har fel? Jag förstår båda, bråker är bådas fel men på olika sätt. Mamma provocerar fram dem, medans det från grund och botten är pappas fel. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vem jag ska lita på. Nu känns det som jag har svikt min mamma, jag bara lät henne gå. Fast jag vet innerst inne att hon velat att jag skulle följa efter henne. Min hals gör ont eftersom jag skrek så mycket, jag tog i så jag skulle kunna ha väckt döda. Men jag har inte gråtit, för första gången grät jag inte! Jag var full av hat, hat för att dom sårat Simon. Jag ville inte låta honom gå ensam ner till mormor och morfar, men jag ville inte tvinga honom att stanna här. Jag ville även inte låta mamma vara själv med pappa. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra.

Jag vill ringa Olle, jag vill prata med någon. Men jag vill inte belasta honom. Han mår itne bra just nu, han har ont i halsen och har haft en stressig vecka. Han behöver umgås med sin familj nu såhär före jul och nu när hans syster väl är hemma så är det extra bekvämt för honom. Jag vill inte spotta ut alla mina problem och bekymmer över honom just nu, han förtjänar inte det. I morgon är det julafton, och jag ska ända bort till Örby och fira denna dagen. Firandet ska äga rum i min fasters hem från 15:00 - 19:00 eller senare. Jag vill träffa Olle i morgon, det känns så självklart att jag ska få göra det liksom. Men jag tror inte det är aktuellt. Jag vill heller inte tjata. Men jag har gjort en bild i PhotoShop idag som får avsluta detta tragiska inlägg.

Coop Forom eller B&W?! Spela roll... Jag säger B&W..

Det var ett tag sen sist, och jag ber om ursäkt för detta. Men jag har inte känt mig på skriv-humör så att säga.

I torsdags sket jag fullständigt i Bäckäng vs Teknis, jag visste redan att det stod klart i stjärnorna att Bäckäng skulle vinna. Det gör vi alltid? Det var såhär att jag begav mig till Göteborg i stället med två kompisar, nämnligen Carina och Ville. Vi tog 12:19 tåget från Centralen i Borås. Vi skulle åka med ett kust-till-kust tåg och tåget i sig var redan överbemannat när vi steg på. Även var jag den första som gick på genom en av dörrarna. Detta slutade med att vi fick som så sitta på golvet, men i detta fallet är vi bara jag och Carina. Ville beslöt sig för att stå upp. När vi kommer fram till Göteborg så börjar vi julklappsletandet. Temat var.............. Olle Andreasson. Det var nog ett av de svåraste uppdragenjag haft i hela mitt liv. Jag får sådan ångest när det gäller honom, känns som att allt måste vara perfekt på något sätt.. Han är itne den lätta typen så att säga. Allt elelr ingenting skulle jag vilja beskriva honom :P Men jaja, det löste sig efter många om och men.

Efter Göteborg åkte vi hem, var och en till sig. Jag och Carina träffas sedan i stan vid halv elva eftersom vi tidigare under dagen kommit överens om att gå till Swing denna kyliga vinterkväll. När vi väl börjat gå mot Swing och även har hämtat ut pengar så säger Carina: "Oh, nu måste jag plocka fram mitt leg". Jag blir helt iskall. Det går en stöt genom hela min kropp, som om någon högg mig i bröstet. Jag hade glömt mitt pass hemma! Jag ringde då min kära 22åriga broder klcikan 22:43 och bad då honom åka in till stan med mitt pass som låg på mitt databord. Snäll som han är kom han efter cirka tjugo minuter och jag och Carina kunde börja gå mot krogen igen.

Kvällen var helt okej i sig, jag hade riktigt roligt faktsikt. Fick dock endel korta snefyllor, men allt har sin orsak. Herr Hillevidsson befann sig nämnligen på denna krog efter att ha fyllt 19 år i måndags (vilket jag verkligen inte firade). Han skrek fula saker åt mig, kallat mig fula ord, fösökte få min uppmärksamhet osv. Men när tillslut Olle kom så behövde jag inte bry mig mer eftersom Jesper tystnade då. Sen försvann han efter ett tag också, tack gode gud. Och efter detta sov jag, Olle, Rahn och Calle på en gemensam plats. Jag kan inte påstå att jag fick mycket sömn, men det var bättre att vara där än att gå hem mitt i natten eller sova utomhus.

På Fredagen vaknade jag med huvudvärk och det började röra sig folk omkring oss. Tillslut sprang det folk ut och in hela tiden och det gick inte få en blund. Det skulle vara julavslutning på skolan om två timmar. Jag kände hur min mage skrek efter mat, men jag kände inte för att förtära någonting. Inte ens en chokladbit. En stund senare finner Olle sin plånbok försvunnen och får för sig att han tappat den kvällen före på Swing. Vi försöker lugna honom, emnh an blir förbannad och kastar saker omkring sig och tillslut är han försvunnen. Jag hittar senare hans plånbok och ringer hans mobil och morgonen är räddad. Julavslutningen var inget som var aktuellt i mina och Olles ögon, vi behövde bara sömn. 10:40 tar vi bussen hem till mig, jag gör i ordning makaroner och massa köttbullar. Men ingen av oss har speciell aptit för att äta massa mat. Så vi åt lite och gick sedan och la oss i min säng. Jag brukar inte sova på dagen, men gosh! Det va det skönaste jag gjort på länge. Vi sov till klockan var 17:00 ungefär. På kvällen bjuder mamma på hemlagad köttfärspaj och vi kollar på "Bruce den allmäktige" tillsammans med mamma, pappa och min bror Simon. Efter det var klockan 22:00 och vi gr upp i mit rum med en ask After Eight och kollar på "Rosmasanta". Sen somnade vi jätte fort.

Idag (lördag) har jag också vart med Olle, men dock bara till 17:15. Vi åkte in till Knalleland med min lillebror för att handla de sista julklapparna. Jag köpte en skjorta till pappa och glödlampor till mig själv, så nu är mitt rum porrigt rött igen! Simon köpte nästrimmer till pappa. Jag orkar inte säga vad Olle köpte, det har inte ni med att göra för den delen heller. Men ja, han tog 1:an kvart över fem till stan från Knalleland. Därefter hämtade pappa mig och Simon fem i halv sex och vi åkte hem. Idag fick vi även en ny familjemedlem! En fågel. Han/Hon är dock inte döpt än, vi vet även inte ifall det är en hona elelr hane eftersom den bara är 8 veckor. Men det är en undulat i alla fall. Nu sitter Olle hemma hos Calle Andersson och spelar, och jag sitter här och gör inte ett skit.. Suck...




När jag vaknade idag så forsade tårarna på mig, jag visste inte någonting. Knappt vad jag hette. Jag hade drömt den värsta mardrömmen på länge, det vill jag tala om. Olle vaknade så småningom och mina tårar rann än. Han märkte först inte att jag grät, men när jag itne svarade honom så drog han unddan kudden och jag vände bort huvudet och snyftade. Då kramade han om mig, och jag behövde det sååååå mycket. Men jag pratade fortfarande inte med honom, sa inte ett ord. Det var helt sjukt. Jag hade verkligen förlorat honom i drömmen. Jag skulle aldrig mer få veta av honom. Men det var bara en dröm, jag hatar när det blir så. Att man drömmer om någon, och personen beter sig som ett svin och sårar en till 1000. Därefter vaknar man och är full utav hat. Det tar jätte lång tid att inse att man bara drömt.

Well, nu ska jag nog lägga mig. Ska borsta mina tänder och skriva sms till Olle.
Gud, va jag älskar den mannen. Lämna mig inte för allt i världen!

Olle Andreasson, jag älskar dig. Och jag är din så länge du vill

Varför kan inte folk bara stå för det dom gör?

Styrelsen på Bäckäng kan slicka min röv, jag är så trött på dom nu så det finns inte. Jag är inte insatt i så mycket i vad dom gör och inte gör. Men jag tycker att dom beter sig fruktansvärt illa. Inte bara alla falska lögner som dom drar för att rädda sin "status" utan också allt dom gör bakom ryggen på folk. Allt skitsnack.
- Men vi tycker vi förtjänar pengarna eftersom vi lägger ner så mycket arbete utanför skolan för att få allt att fungera för elvererna på Bäckäng.
BULLSHIT! Nästan vem som helst skulle kunna ringa några samtal o sätta ihop en skolkatalog eller fixa en bäckängtröja, UTAN att behöva kräva pengar för det! Det här har gått för långt, det räcker inte med att byta ordförande, det behövs en helt ny styrelse om detta skulle kunna funka helt korrekt.

Status, vem fan bryr sig om status? Vad för status har ni? Tror ni folk ser upp till er och vill ta efter det ni gör? Knappast, inte längre i alla fall. Om ni hade vart ärliga redan från början så kunde folk kanske haft kvar sitt förtroende för er, men det är slut nu. Det finns elever som bokstavligt talat hatar er, ni är en skam för skolan. Om nu detta pågått i alla år, som så sägs, varför inte låta detta få ett slut? Varför inte låta rättvisan synas?

Vart tog alla elevers åsikter vägen? Vart vänder man sig om man anser att något är fel på skolan? Inte är det till er i alla fall, jag tycker ni bara tänker på det som ni själva tycker är bra. Har ni ens frågat elever vad dom tycker om skolan? Hur dom trivs och vad man skulle kunna göra bättre? Tycker ni att ni har informerat alla klasser om hur viktigt det är med klassråd? Tänk efter, vart är vi påväg? Jag röstar på ny styrelse, fullt medveten om att min pojkvän är medverkande. Jag bryr mig inte, rätt ska vara rätt. Ny styrelse!


Nog pratat om Bäckäng. Det är såhär att jag har bakat lussekatter idag, utan saffran och med för mycket socker ^^ Men dom blev ganska goda ändå. Med lite julmust går allt ner. Allt var vart lite upp och ner på sista tiden, det har inte riktigt vart så stabilt som det brukar. Det har vart lite konflikter mellan mig och Olle, Alli har åkt till Bolivia mm.
Och vet ni vad?

Ne det går inte... Jag orkar itne skriva... Jag gör det sen... Är så jävla ledsen så det finn inte... igår var en jävligt rolig kväll men även en helt förjävlig kväll.... HATAR DIG SÅ STORT IBLAND!