Vad ska jag göra, vad i H*ELVETE ska jag göra!?

Dra åt helvete, båda två. Men såra inte min bror. Förstår inte honom som ni förstörde mig. Jag ber er. Sen jag var 14 har ni sårat mig mer än vad någon annan gjort. Kärlek till en pojvkän, visst man kommer över det. Det finns miljontals killar, bara att plocka någon. Men att se ens familj brytas ner om och om igen, det kan inte jämföras med något annat. Det är den kärlek man upplever först, den man ska ha kvar genom hela livet tills man dör. Jag kommer hata min far ända tills den dagen han kramar om mig och säger att han äslkar mig. Det är vad jag har väntat på sen min lillebror Simon föddes. Sedan dess har han vart hatisk mot mig, han har slått efter mig, han har slagit min mamma och även mig. Han har gått på mina halvbröder och psykat ner dem totalt, även innan jag var född. Jag orkar inte emd det här, jag vill inte bo ihop med honom.

Alla hot, alla slag, alla skrik och alla raseriutbrott.... Jag förstår inte hur man kan bo ihop med en person man hatar så mycket. Är det för våran skull? Är det för att vi ska kunna bo ihop som en familj? Det här är inte vad jag vill, det är är inte vad Simon vill, det är är inte det som krävs. Vi behöver sepparera! Nu! Med en gång! Jag vill inte höra mammas skrik på hjälp, jag vill inte höra pappas kränkande smutskastande ord flyga genom hela huset. Jag vill inte se min bror förstörd, jag vill att han ska ha ett bra och tryggt liv. Jag vill itne att han ska sitta inne och spela dag ut och dag in, jag vill att han ska umgås med vänner, få ett bra liv till skillnad från vad jag har fått. Jag har valt fel vägar för många gånger, jag har kommit i fel umgänge, jag började skolka, jag fick gå om, jag hade drägg och svin till pojkvänner. Men jag tror jag har hittat mig själv nu, till viss del. Jag har en underbar pojkvän, jag känner mig mer motiverad i skolan nu än tidigare, jag har valt bort kompisar som jag anser är fel för mig.

Men är det meningen att mitt liv ska göra såhär ont?
Det finns dem som har det värre, jag vet. Men det skar genom min kropp att höra min mamma skrika på hjälp som hon gjorde nu ikväll. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag vet att hon kan överdriva för att sätta pappa på plats. Jag hade ingen aning om vem jag skulle lita på, om pappa skulle klara av situationen eller ej. Jag gick ner lite försiktigt och sen när hennes skrik blev allt mer smärtsamt sprang jag. Vad skulle jag göra? Jag skrek ut: "Va fan håller ni påmed!?" Mamma sitter i källaren nedanför trappan och pappa kommer gåendes upp. Hon säger att pappa har slått sönder hennes huvud och sparkat henne i magen emdans pappa säger att hon sparkade honom i magen och slog honom med skohornet (i stål) som honhåller i. Jag försöker få henne att förså att hon inte kan skrika som hon gör, med ytterdörren öppen. Men jag får tillbaka massa skrik och hon blir illröd i ansiktet och börjar slå i väggen med skohornet. Hon skriker på mig och undrar vart fan simon är, och jag skriker endast för att överrösta henne att han gått ner till mormor och morfar. Då får hon ett utbrott till och skriker nått åt min pappa och sedan smäller hon igen dörren.

Jag har ingen aning om vems sida jag ska stå på, vem har rätt och vem har fel? Jag förstår båda, bråker är bådas fel men på olika sätt. Mamma provocerar fram dem, medans det från grund och botten är pappas fel. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vem jag ska lita på. Nu känns det som jag har svikt min mamma, jag bara lät henne gå. Fast jag vet innerst inne att hon velat att jag skulle följa efter henne. Min hals gör ont eftersom jag skrek så mycket, jag tog i så jag skulle kunna ha väckt döda. Men jag har inte gråtit, för första gången grät jag inte! Jag var full av hat, hat för att dom sårat Simon. Jag ville inte låta honom gå ensam ner till mormor och morfar, men jag ville inte tvinga honom att stanna här. Jag ville även inte låta mamma vara själv med pappa. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra.

Jag vill ringa Olle, jag vill prata med någon. Men jag vill inte belasta honom. Han mår itne bra just nu, han har ont i halsen och har haft en stressig vecka. Han behöver umgås med sin familj nu såhär före jul och nu när hans syster väl är hemma så är det extra bekvämt för honom. Jag vill inte spotta ut alla mina problem och bekymmer över honom just nu, han förtjänar inte det. I morgon är det julafton, och jag ska ända bort till Örby och fira denna dagen. Firandet ska äga rum i min fasters hem från 15:00 - 19:00 eller senare. Jag vill träffa Olle i morgon, det känns så självklart att jag ska få göra det liksom. Men jag tror inte det är aktuellt. Jag vill heller inte tjata. Men jag har gjort en bild i PhotoShop idag som får avsluta detta tragiska inlägg.

God Jul på er!

image18
Konst Blogglista.se Personligt bloggar Personligt


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Postat av: Isabella broske

Gumsan då !!! jag finns här för dig 24/7...Kram isabella

2007-12-24 Kl: 00:17:26

RSS 2.0