★ Josefin Bellini ★

Usch, nu är jag så trött på allt. Hoppas detta kommer gå bra nu, att jag står aningen stabilt. Jag tror jag mår ganksa dåligt över att det snart är jul. Och vid denna årstiden förra året mådde jag jätte dåligt, samtidigt som jag mådde jätte bra. Men jag vill inte tillbaka dit igen. Jag vill att tiden ska stå still. Jag vill inte att Olle ska åka till Charmonix, det känns jätte obehagligt, verkligen. Men jag tänker verkligen inte be honom att inte åka, aldrig i livet. Vill han åka så självklart att han ska få göra det. Men jag....... Jo, nej.... Kanske.. Jag vet inte om jag litar på honom. Men jag gör det, tror jag. Egentligen, bara mina tidigare erfarenheter som inte vill släppa in honom till 100% och det känns förjävligt. Förjävligt att jag inte skall kunna lita på någon igen pågrund av en fuckad jävla idiot.

Jag skaffade nya P-Piller idag. Detta är dom sista jag kan testa, sen har jag testat alla "som jag får", så att säga. Eftersom pappa har diabetes osv. Yasmin heter dom, svindyra. 240:- eller vad det var. Och det ska jag ha råd med? Ärligt jag måste skaffa ett jobb, kan ingen hjälpa mig att skriva en jobbansökan, jag är verkligen jätte dålig på sådant. Och vart ska man söka? Jag är ledig på måndagar och torsdagar, så något man kan jobba med under en förmiddag etc.

Detta går skit, allt jag lovade mig själv har rasat ihop. Allt om att jag skulle låta Olle vara lite ifred och att jag skulle släppa taget lite. Allt har bara rasat ihop. Jag blir jätte lätt sur för nästan ingenting, akn få utbrott utan anledning osv. Igår höll jag på att klappa ihop. Det va så mycket på en gång. Jag kommer inte hinna tenta in min Historia A denna terminen, Jesper lämnar mig inte ifred, Carina skulle tydligen inte med ut nu på lödag som hon lovade, Olle lackar när jag blir sur/ledsen för skitsaker, pappa är ett rövhål... Jag känner för stor press. Det är jätte jobbigt, jag har aldrig haft såhär mycket att tänka på, plus att jag ska ha min mens denna veckan också. Ännu värre. Jag vill inte vara 18, jag vill inte ta ansvar! Varför kan inte allt vara som innan? Som för några år sedan, fast med mina nuvarande vänner? När man inte behövde bry sig ett skit, man behövde inte tänka på framtiden, vad man vill blir, vad som måste göras och hur allt funkar. Jag klarar itne det här, jag vill bort, starta om på nytt.

Allt det här med Olle känns underbart, det gör det verkligen. Bland det finsaste som har hänt mig faktsikt, om det nu inte faktisk ÄR det finsaste? Men så länge jag behandlar honom såhär så vet inte jag hur länge till han orkar. Jag gör inte detta medvetet, det är som en lite djävul som dyker upp inom mig och tar över min kontroll och styr och ställer hur den vill. Och vad jag ville säga med det är att jag sårar inte Olle med vilje, det skulle jag aldrig vilja göra. Jag vet att jag gör fel ibland, men alla gör vi fel. Vi är inte felfria, och det är meningen att man ska lära sig av sina misstag. Ibland måste man kanske göra samma misstag flera gånger för att fatta vad som egentligen händer. Jag vill vara Olles lilla tjej så länge han vill det, och jag tänker verkligen försöka bättra mig. Kanske vänder mitt humör helt nu när jag byter P-Piller? Jag kanske blir som jag en gång var: hisprig, glad, spred inte ut massa saker om mitt liv på internet (??) och var inte lika beroende av denna kärlek. Jag kunde klara mig utan den där känslan som just nu får mig att bli helt galen; känslan av att jag måste vara i närheten av honom för att kunna försökra mig över att han inte gör något dumt. Jag kunde chilla, kunde ta det lugnt, jag fattar inte varför allt bara försvann. Give it back!

Jag tänker inte ge mig, jag tänker kämpa för mitt liv. Jag känner att jag hittat något att leva för, något jag kan ägna mitt liv åt, något som betyder något! Men tyvärr känns det ibland som att jag visar mer kärlek än vad jag får tillbaka, men allt har ju sina anledningar. Men jag tror inte det är dåliga sådanna i detta tillfället, jag tror det är av bra skäl. Och det är jag väldigt tacksam över. <3