* Hur kan man tappa orken att andas?
Det är ju ingenting man styr själv, det sköter ju kroppen automatiskt.
Jag har en stor klump i halsen men jag är inte säker på varför. Något är fel, väldigt fel. Folk bara dör hela tiden, jag vet inte hur jag ska reagera. Jag klarar inte av att vara ledsen, tänker inte visa mig ledsen. Vill inte känna efter hur det egentligen känns att folk runt omkring mig dör. Så jag helt ignorerar det. Enda skälet tillvarför jag kanske mår lite dåligt över att folk dör nu är för att folk runt omkring mår dåligt över det. Vet itne vad jag ska säga, känner mig som en iskall människa. Jag vill inte vara en sån :( Men jag tror inte att detta är orsaken.
Olle är inte heller orsaken. Tvärt om, han fick mig att må jätte bra igår. Hade inte träffat honom på 10 dagar (pg. av Chamonix) så det var helt underbart. Satt på 20:40 bussen till sandared. Magen pirrade som jag vet inte vad och det blev bara värre och värre ju närmare sandared jag kom. Jag skulle hoppa av hållplatsen efter centrum tydligen, vilket jag gjorde. Han hoppade ur en bil och hans ögon glänste i ljuset från gatlamporna. Jag ville klä av honom, NU! Med en gång. Jag ville krama hela honom, inte hans kläder. Kunde inte hjälpa det, men jag flög i hans armar. Shit vad jag hade saknat honom! Vi stod där jätte länge, våra läppar kysste varandra oavbrutet medans vi omfamnade varandra. Han gjorde mig hel igen. Tillslut beslöt vi för att gå hem och begav oss ut på järnvägen som ledde hem till honom. Senare, framåt natten när vi skulle sova, la vi oss i sängen och jag skedade honom. "Det här jag jar saknat jätte mycket!" sa han. Kände värmen inom mig stiga och ville bara ligga där föralltid... Gud vad jag saknat honom, mycket mer än vad jag trodde<3
Ibland händer saker, utan att man egentligen hade kunnat göra något åt det. Men man känner att man borde ha gjort något, fast då är det redan försent för att göra något åt det. Man önskar att man kunde sträckt ut sin hand i sista sekund för att kunna hjälpa, men man är rädd. Rädd för att förstöra och rädd för att bry sig för mycket. Rädd för att förvärra allt. Fick lära mig ett nytt ordspråk idag "han slåss mot väderkvarnar", dvs att man slåss för det omöjliga, något som man tror sig själv kunna besegra men att det egentligen inte alls är möjligt. Jag tror jag ska börja använda det lite oftare.
Vad jag vill komma fram till i detta inlägg vet jag inte riktigt. Jag har haft ett bra lov, trots att Olle inte var hemma. Och trots att mycket tragiska saker inträffat. Men jag hoppas på en bättre tid inom kort. Våren och kulturveckan får gärna hälsa på snart också. När värmen kommit för att stanna är det dags för lilla Bellini att bli ljushuvud igen. Då börjar den ljusa tiden, då man lämnar det mörka bakom sig för en ljusare framtid. Eller nått... Tolka det hur du vill, jag menar nog båda sakerna.. Hoppas jag.
Jag har en stor klump i halsen men jag är inte säker på varför. Något är fel, väldigt fel. Folk bara dör hela tiden, jag vet inte hur jag ska reagera. Jag klarar inte av att vara ledsen, tänker inte visa mig ledsen. Vill inte känna efter hur det egentligen känns att folk runt omkring mig dör. Så jag helt ignorerar det. Enda skälet tillvarför jag kanske mår lite dåligt över att folk dör nu är för att folk runt omkring mår dåligt över det. Vet itne vad jag ska säga, känner mig som en iskall människa. Jag vill inte vara en sån :( Men jag tror inte att detta är orsaken.
Olle är inte heller orsaken. Tvärt om, han fick mig att må jätte bra igår. Hade inte träffat honom på 10 dagar (pg. av Chamonix) så det var helt underbart. Satt på 20:40 bussen till sandared. Magen pirrade som jag vet inte vad och det blev bara värre och värre ju närmare sandared jag kom. Jag skulle hoppa av hållplatsen efter centrum tydligen, vilket jag gjorde. Han hoppade ur en bil och hans ögon glänste i ljuset från gatlamporna. Jag ville klä av honom, NU! Med en gång. Jag ville krama hela honom, inte hans kläder. Kunde inte hjälpa det, men jag flög i hans armar. Shit vad jag hade saknat honom! Vi stod där jätte länge, våra läppar kysste varandra oavbrutet medans vi omfamnade varandra. Han gjorde mig hel igen. Tillslut beslöt vi för att gå hem och begav oss ut på järnvägen som ledde hem till honom. Senare, framåt natten när vi skulle sova, la vi oss i sängen och jag skedade honom. "Det här jag jar saknat jätte mycket!" sa han. Kände värmen inom mig stiga och ville bara ligga där föralltid... Gud vad jag saknat honom, mycket mer än vad jag trodde<3
Ibland händer saker, utan att man egentligen hade kunnat göra något åt det. Men man känner att man borde ha gjort något, fast då är det redan försent för att göra något åt det. Man önskar att man kunde sträckt ut sin hand i sista sekund för att kunna hjälpa, men man är rädd. Rädd för att förstöra och rädd för att bry sig för mycket. Rädd för att förvärra allt. Fick lära mig ett nytt ordspråk idag "han slåss mot väderkvarnar", dvs att man slåss för det omöjliga, något som man tror sig själv kunna besegra men att det egentligen inte alls är möjligt. Jag tror jag ska börja använda det lite oftare.
Vad jag vill komma fram till i detta inlägg vet jag inte riktigt. Jag har haft ett bra lov, trots att Olle inte var hemma. Och trots att mycket tragiska saker inträffat. Men jag hoppas på en bättre tid inom kort. Våren och kulturveckan får gärna hälsa på snart också. När värmen kommit för att stanna är det dags för lilla Bellini att bli ljushuvud igen. Då börjar den ljusa tiden, då man lämnar det mörka bakom sig för en ljusare framtid. Eller nått... Tolka det hur du vill, jag menar nog båda sakerna.. Hoppas jag.
Well, puss på mig och Olle iaf. 384 dagar <3
Trackback
