En natt kvar....
....sen är det över.... Över? ='(
Hur ska jag ta mig igenom det är? "Räkna med det värsta så gör det inte lika ont" Lätt att säga, men lite svårare att genomföra. Varför gör du såhär mot mig, vad har jag gjort för fel? Jag skulle kunna ge upp allt för dig, om du bara gav mig en lovande hand. Allt var så bra för ett år sedan, då man var nykär. Man hade ingen aning om vad som väntade. Hela sommaren var underbar, alla blommor du plockade, alla fina ord du sa, allt vi gjorde. Kommer du ihåg berget på Liseberg? Men vart har allt tatt vägen? Är du så upptagen som du säger? Eller är det något som besvärar dig, är det det du tänker tala om? Klart det är, varför skulle du annars göra mig såhär orolig? För att testa mig? För att se hur mycket du betyder för mig? Visar jag inte det tillräckligt tycker du? Du är egoistisk nu, bara du mår bra så är allting frid o fröjd. Men jag då? Ska jag må helvete medans du dansar på rosa moln? Fan heller... Men jag vill inte att det ska sluta här, jag kan ge dig din privata tid. Jag kan stå ut med det, att låta dig vara ifred. Om det nu är det du behöver. Men du vet tydligen inte vad du behöver. Tvinga mig inte att glömma, snälla Olle? Jag vill inte glömma!
Jag var så nere idag, men så dök du upp bakom mig och jag kunde inget annat än att krama om dig. Men dina armar föll inte runt mig. Jag pussade dig på munnen och på halsen men jag fick ingen respons. Vad är fel, Olle? Gör inte såhär! Men tillslut nafsade du mig i håret och kysste min panna. Jag kunde känna tårarna komma. Din ena arm tryckte mig mot dig och jag ville aldrig att du skulle släppa, ville stå där föralltid. Jag kände mig så hemma. Men din lektion kallade och du var tvungen att gå. Det var då helvetet började. Magen började bli konstig och den gjorde bara ondare och ondare. Var jag orolig? Var jag rädd?
Under multimedian satt jag o stirrade in i dataskärmen och helt plötsligt var jag innen i en annan värld. Jag vill inget annat än att vara med dig. Jag började "räkna med det värsta" och jag kunde inte hålla tårarna inne när Maria frågade vad som stod på. "Har du ont i magen?" Jag nickade. "Är det nått med Olle?" Jag nickade och vände bort huvudet. Tårarna bara forsade och jag visste inte vart jag skulle dölja det. Jag ville bara släppa ut det, men va fan! Jag satt i en datasal med ca 20 andra elever och en lärare. Jag kunde nite med det. Maria drog med mig till toaletterna. Jag hoppades att du skulle dyka upp då, att du skulle ordna allt till rätta igen. Minns inte hur länge vi stod och snackade, jag o Maria. Men det var skönt att få ut vad jag ville få ut, och vi jämförde Olle med Alexander. Killar är rötägg, när ska jag inse detta?
Jag hoppas du tänkt igenom vad du ska säga i morgon, för det har inte jag. Eller jo, en sak. Men det är nått jag bara ska säga om du säger något passande först. Jag hoppas vi kommer gå runt i stan, det kommer kännas mer fritt. Och jag hoppas att det är kallt, så att du kan holla om mig om jag fryser, om allt går vägen vill säga. Men jag kommer inte klara att stå på benen själv, det kommer aldrig gå. Inte efter detta året med dig. Hur ska jag kunna gå till skolan när jag kommer se dig? Hur ska jag kunna arbeta mig igenom detta sista i 2:an om du hemsöker mig?
Hur ska jag ta mig igenom det är? "Räkna med det värsta så gör det inte lika ont" Lätt att säga, men lite svårare att genomföra. Varför gör du såhär mot mig, vad har jag gjort för fel? Jag skulle kunna ge upp allt för dig, om du bara gav mig en lovande hand. Allt var så bra för ett år sedan, då man var nykär. Man hade ingen aning om vad som väntade. Hela sommaren var underbar, alla blommor du plockade, alla fina ord du sa, allt vi gjorde. Kommer du ihåg berget på Liseberg? Men vart har allt tatt vägen? Är du så upptagen som du säger? Eller är det något som besvärar dig, är det det du tänker tala om? Klart det är, varför skulle du annars göra mig såhär orolig? För att testa mig? För att se hur mycket du betyder för mig? Visar jag inte det tillräckligt tycker du? Du är egoistisk nu, bara du mår bra så är allting frid o fröjd. Men jag då? Ska jag må helvete medans du dansar på rosa moln? Fan heller... Men jag vill inte att det ska sluta här, jag kan ge dig din privata tid. Jag kan stå ut med det, att låta dig vara ifred. Om det nu är det du behöver. Men du vet tydligen inte vad du behöver. Tvinga mig inte att glömma, snälla Olle? Jag vill inte glömma!
Jag var så nere idag, men så dök du upp bakom mig och jag kunde inget annat än att krama om dig. Men dina armar föll inte runt mig. Jag pussade dig på munnen och på halsen men jag fick ingen respons. Vad är fel, Olle? Gör inte såhär! Men tillslut nafsade du mig i håret och kysste min panna. Jag kunde känna tårarna komma. Din ena arm tryckte mig mot dig och jag ville aldrig att du skulle släppa, ville stå där föralltid. Jag kände mig så hemma. Men din lektion kallade och du var tvungen att gå. Det var då helvetet började. Magen började bli konstig och den gjorde bara ondare och ondare. Var jag orolig? Var jag rädd?
Under multimedian satt jag o stirrade in i dataskärmen och helt plötsligt var jag innen i en annan värld. Jag vill inget annat än att vara med dig. Jag började "räkna med det värsta" och jag kunde inte hålla tårarna inne när Maria frågade vad som stod på. "Har du ont i magen?" Jag nickade. "Är det nått med Olle?" Jag nickade och vände bort huvudet. Tårarna bara forsade och jag visste inte vart jag skulle dölja det. Jag ville bara släppa ut det, men va fan! Jag satt i en datasal med ca 20 andra elever och en lärare. Jag kunde nite med det. Maria drog med mig till toaletterna. Jag hoppades att du skulle dyka upp då, att du skulle ordna allt till rätta igen. Minns inte hur länge vi stod och snackade, jag o Maria. Men det var skönt att få ut vad jag ville få ut, och vi jämförde Olle med Alexander. Killar är rötägg, när ska jag inse detta?
Jag hoppas du tänkt igenom vad du ska säga i morgon, för det har inte jag. Eller jo, en sak. Men det är nått jag bara ska säga om du säger något passande först. Jag hoppas vi kommer gå runt i stan, det kommer kännas mer fritt. Och jag hoppas att det är kallt, så att du kan holla om mig om jag fryser, om allt går vägen vill säga. Men jag kommer inte klara att stå på benen själv, det kommer aldrig gå. Inte efter detta året med dig. Hur ska jag kunna gå till skolan när jag kommer se dig? Hur ska jag kunna arbeta mig igenom detta sista i 2:an om du hemsöker mig?
Snälla Olle, tvinga mig inte glömma....
Trackback
Postat av: DanneBoy
Jobbigt att det känns så :O
Kvinnor och männ är rötägg sometimes så är det bara, men det kommer bli bättre
