* Det skriker i bröstet...
Det skriker och skriker... På hjälp.....
Jag blev alldeles nyss förkrossad... Eller jag blev inte, men jag kände mig förkrossad. Det dök upp en rädsla som jag inte känt på länge. Jag vet inte vad den vill, är det en varning för något kanske? Jag vill inte ha den här, det är tillräckligt jobbigt just nu. Den får mig att må dåligt. Jag känner så stor saknad just nu. Känner mig så sjukt ensam. Men det finns ingen här som kan fylla ut den ensamheten. Jag önskar att jag kunde ha gjort det på egen hand...
Jag borde plugga inför filosofiprovet i morgon, men jag klarar inte av det just nu, jag orkar inte. Jag har gjort en fjärdedel av det som ska göras. Jag skulle även ha pluggat till svenskaläxan som jag har till i morgon, men den glömde jag i skolan. Jag vet inte vad det är med mig idag. Igår var verkligen en skitdag, allt kändes skit. Och denna dagen har kännts helt meningslöst. Träffade Jesper en stund, men det kändes inte alls som det brukar. Jag tyckte i stort sett bara att han var jobbig. Sedan visste jag vad som väntade mig; läxor.
'"Jag börjar med läxan redan nu, så har jag det klart tills klockan sju. Så tar jag bussen till Viskafors och överraskar Kieven". Men blev det av? Nej det blev det inte. För jag är så jävla omotiverad. Jag satt och deppade när jag såg vad klockan var.. Tio i åtta, jag var inte klar. Jag skulle inte hinna med 20:40 bussen, och dom slutar 21:00. Nu är klockan halv tio och jag ångrar mig, jätte jätte mycket.
Jag har vart ganska mycket med Kieven nu på senaste, jag börjar bli lite rädd. Men det är okej, man får vara rädd. Men jag vill inte att det ska påverka oss negativt, jag vill inte känna att allt bara är en slags rutin. Men jag älskar att vara med honom, jag älskar att han hans arm runt mig om nätterna, jag älskar att ligga med huvudet mot han bröst... Känns inte som att jag kan få nog av det, aldrig.
Men i alla fall... Jag fick upp en bild, jag vet inte från vart den kom, men jag såg den. Blodiga benvita väggar som pressades mot mig. Han var borta. För alltid. Död. Avliden. Försvunnen. Jag låg på golvet och skrek ut lungorna i hopp om att han skulle komma tillbaka. Sen tog det stopp. Alltså det gick på bara någon sekund, och jag blev jätte kall och ögonen sved som dom gör efter att man ha gråtit i flera timmar och bröstet kändes tomt. Tänk om han försvann? Hur kom ens tanken fram? Det fick mig i alla fall att tappa min fokus helt. Och då satte jag på Evanescense - My Immortal. Och den har jag suttit och lyssnat på rätt länge nu, på repeat. Usch, Kieven dö inte :-(
Jag blev alldeles nyss förkrossad... Eller jag blev inte, men jag kände mig förkrossad. Det dök upp en rädsla som jag inte känt på länge. Jag vet inte vad den vill, är det en varning för något kanske? Jag vill inte ha den här, det är tillräckligt jobbigt just nu. Den får mig att må dåligt. Jag känner så stor saknad just nu. Känner mig så sjukt ensam. Men det finns ingen här som kan fylla ut den ensamheten. Jag önskar att jag kunde ha gjort det på egen hand...
Jag borde plugga inför filosofiprovet i morgon, men jag klarar inte av det just nu, jag orkar inte. Jag har gjort en fjärdedel av det som ska göras. Jag skulle även ha pluggat till svenskaläxan som jag har till i morgon, men den glömde jag i skolan. Jag vet inte vad det är med mig idag. Igår var verkligen en skitdag, allt kändes skit. Och denna dagen har kännts helt meningslöst. Träffade Jesper en stund, men det kändes inte alls som det brukar. Jag tyckte i stort sett bara att han var jobbig. Sedan visste jag vad som väntade mig; läxor.
'"Jag börjar med läxan redan nu, så har jag det klart tills klockan sju. Så tar jag bussen till Viskafors och överraskar Kieven". Men blev det av? Nej det blev det inte. För jag är så jävla omotiverad. Jag satt och deppade när jag såg vad klockan var.. Tio i åtta, jag var inte klar. Jag skulle inte hinna med 20:40 bussen, och dom slutar 21:00. Nu är klockan halv tio och jag ångrar mig, jätte jätte mycket.
Jag har vart ganska mycket med Kieven nu på senaste, jag börjar bli lite rädd. Men det är okej, man får vara rädd. Men jag vill inte att det ska påverka oss negativt, jag vill inte känna att allt bara är en slags rutin. Men jag älskar att vara med honom, jag älskar att han hans arm runt mig om nätterna, jag älskar att ligga med huvudet mot han bröst... Känns inte som att jag kan få nog av det, aldrig.
Men i alla fall... Jag fick upp en bild, jag vet inte från vart den kom, men jag såg den. Blodiga benvita väggar som pressades mot mig. Han var borta. För alltid. Död. Avliden. Försvunnen. Jag låg på golvet och skrek ut lungorna i hopp om att han skulle komma tillbaka. Sen tog det stopp. Alltså det gick på bara någon sekund, och jag blev jätte kall och ögonen sved som dom gör efter att man ha gråtit i flera timmar och bröstet kändes tomt. Tänk om han försvann? Hur kom ens tanken fram? Det fick mig i alla fall att tappa min fokus helt. Och då satte jag på Evanescense - My Immortal. Och den har jag suttit och lyssnat på rätt länge nu, på repeat. Usch, Kieven dö inte :-(
Me love you long time, Kieven<3
Trackback
