★ Josefin Bellini ★

Jag har aldrig förlorat en person som står mig nära inom familj och släkt. Jag har dock mist många vänner, flera om året. Denna situationen är nog den värsta. För denna gången var det ingen olycka, det var inget självmord.... Malin blev dödad, grövre ord mördad. Och ah.. Den skyldige råkar också va väldigt nära bekant... Det är där jag inte riktigt förstår. Jag hoppas att det var en olycka, jag hoppas verkligen det. För jag kan inte smälta något annat.

Ända sedan samtalet jag fick igår, kvart över sex, så har jag vart väldigt tyst av mig. Saken är den att jag var tyst redan innan dess också, som om jag visste att något hemskt hade inträffat. Jag bröt ihop undertiden Kieven gick ut från sitt rum en stund. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville bara skrika rakt ut, men det kom inte ett enda ljud. Ah, sen grät jag under några tillfällen.

Idag kändes det lite bättre efter jag vaknat. Men efter att ha legat vaken en stund så började tankarna falla på samma saker som igår.

Att hela tiden höra "Vad är det? Vad tänker du på?" tänjde tillslut på mina gränser och jag klarade inte av mer. "VA FAN TROR DU?!" Skrek jag ut utan att tänka mig för.  "Jag vet att det kan vara jobbigt att mista någon men vad hjälper det att gråta?" Jag grät inte. Jag var arg, förvirrad och rasande. Ledsen hade jag redan vart igår. Du om någon borde förstått hur jag mådde. Att du glodde på mig gjorde inte saken bättre. Tillslut blev jag så arg att jag itne kunde hålla tårarna inne. Jag trodde du förstod mig bättre än så, du borde förstå hur ledsen jag är. Du vet hur det är att mista någon, men inte på detta sättet. Du har inte vart med om något liknande. Men du borde förstå i alla fall vad jag tänker på! Och varför jag är ledsen?!

Det blev inget mer sagt tills jag skulle hoppa på bussen. "Jag älskar dig" viskades i mitt öra. Men jag kunde inte riktigt uppfatta det, så jag var tyst. Sen blev det ett hejdå, och jag sa hejdå tillbaka.

På bussen skakade jag av ilska och ledsenhet. Jag kände mig krossad. Om inte du kunde förstå, vem skulle då göra det? Jag behövde inte dina kramar, de tröstade inte det jag kände. Jag behövde ensamhet, kanske något vettigt sagt från dig också. Inte "vad är det?". Bara den meningen gjorde mig aggresiv. Men förlåt om jag röt, förlåt om jag itne visar mina känslor. Men jag vet inte hur jag ska hantera situationen..........