★ Josefin Bellini ★

Jag vaknade tidigt i morses av att jag började gråta. Äcklig mardröm hade jag. Usch. Drömde att jag och Kieven var ute i skogen i någon stuga/ett hus. Detta låg vid en sjö, jätte långt in i skogen. Sen hände det massa som jag inte riktigt kommer ihåg, låter bara jobbigt om jag försöker beskriva. Men i alla fall. Kieven hade berättat en historia om att det alltid måste vara någon som ligger på bottnen av den sjön, eller något. Vi låg i en säng och jag kände att jag var lite "frånvarande". Men tänkte inte mer på det. Sen när vi skulle dra, så frös hela jag till. Jag kunde inte gå därifrån! Jag satt liksom fast. Jag kunde inte gå in genom dörren igen (det var natt och jätte kallt). Sen av någon anledning låg vi i sängen igen, fast då var det dag. Kieven berättade att jag var död och att min kropp låg någonstans. Jag uppfattade det som att min kropp låg längst ner i sängen, där man har fötterna. Så sa han även att någon (inte han) var tvungen att hitta kroppen. "Det är väl inte så svårt, det är väl bara för dig att tala om att den ligge där?" Men Kieven var också något, inte död, men typ osynlig för andra tror jag. Så han kunde inte prata med andra förutom mig. Jag sa att han fick skriva lappar om att min kropp låg där. Men han sa att ingen kommer att ta det på allvar och att om någon skulle göra det så skulle dom itne hitta dit. Sen efter nått jag inte kommer ihåg, så berättade Kieven att jag inte alls låg längst ner i sängen, jag låg på bottnen av sjön... Jag kunde itne lämna huset, för jag hade fått sjöns förbannelse. Jag fick endast vistas i huset under dagtid.

Tiden gick och dagar gick. Kieven kom varje dag hem till mig, stannade utomhus med mig endel nätter. Jag grät och grät, för jag kände mig så ensam, trots att jag visste att han var med mig. En dag hade han skrivit en låt om situationen, som han sa att han hade tänkt publicera så folk fick reda på att jag låg där. Men jag sa att det inte var någon idé. Jag kände hru ajg näst intill frös ihjäl om nätterna, om och om igen. Om dagarna slog jag huvudet i väggen tills jag förblödde. Jag ville bara därifrån, död eller levande.

Det sisa jag drömde var att jag tog Kievens hand när vi satt på verandan en kväll och sa "Lämna mig inte. Jag vill inte vara ensam." Och precis då vaknade jag. Det första jag hör är "Pfft..." Från Kieven (som ligger och sover). Jag säger högt: "Vad sa du?" För att försäkra mig om att han itne hade "dissat" det jag sagt. Jag var ´bara halvvaken så jag tänkte inte på att jag vaknat. Sedan insåg jag att jag faktiskt var vaken. Och jag började gråta av ångest och rädsla. Kieven vaknade och kramade om mig jätte länge och la mig mot hans bröst. Shit va rädd jag var. Inte okej.

Klockan var  väl 06:00 när Kieven började trösta mig, efter en havtimma eller nått så somnade jag om, i typ 10 minuter. Det jag hann drömma var att det kom folk och plockade upp min kropp! Så fort de la den på fast mark så var jag tillbaka i livet! Men något fattades... Kieven. Borta! Jag hade i bakhuvudet vad som kunde ha skett, ´men jag ville inte inse det. Männen som plockat upp min kropp tvingade in mig i bilen och när jag kollade i bakrutan ser jag en skepnad av Kieven ståoch vinka på verandan. Han hade offrat sig själv för att rädda mig. Jag skrek åt dem att stanna, men de fortsatte köra. Tårarna forsade på mig åter igen, men jag kunde inte göra något....

Sen vaknade jag igen. Kieven låg och snarkade och jag kände att jag borde nog inte somna igen. Vilket jag inte gjorde. Och nu sitter jag här, klockan är lite över åtta. Men jag är inte så farligt trött, det kunde vart mycket värre. Tänkte vänta någon timma till så att Kieven får sova klart. Han får sova till max 10:00 ;-D Sen ska vi göra oss i ordning för Liseberg ^^ Puss puss på er.