* Hur vet man att man är speciell?
När känner man sig speciell? Och varför gör man det?
Bra frågor tycker jag. Och vad är det som avgör om man mår bra eller inte? Ni som känner mig vet att jag är en mycket analystisk person, i alla fall de som känner mig väl vet om det. Nu det senaste året [sedan en viss händelse i maj förra året] har jag förändrats väldigt mycket och jag tänker sjukt mycket. Mycket mer än vad jag tidigare gjort.
Den senaste tiden har jag lagt mina tankar på "Hur vet jag att jag är speciell?" etc.
Ja, som vanligt har jag inga svar, men jag har funderingar och mina aningar om saker och ting. Jag vet inte vad som får mig att känna att jag är speciell. Men helt plötsligt dyker känslan bara upp ibland. När man får underbara komplimanger eller när man får mycket uppmärksamhet av en större folkgrupp. Det sista alternativet är väl det mågna strävar efter, andra strävar efter bekträftelse till första alternativet. De som lägger ut nakenbilder på sig själva på nternet etc. Dom känner sig itne speciella förrän de får bekträftelse om det. Sådanna människor behöver en partner. Har dom redan en så behöver de en bättre som kan tala om för dem hur värdefulla de är. Vad är vitsen att gå omkring och visa upp sig i underkläder? Räcker det itne med att visa upp sig för den som betyder något? Eller söker man bekräftelse från andra människor OCKSÅ? Är man inte nöjd med det man har då? Vad söker man? Är man inte tillräckligt tillfredställd?
Jag är en av alla dem som vart där. Jag har lagt upp bilder på mig själv i endast underkläder för uppmärksamhetens skull och jag står för det. Men det var längesen och jag tror att jag gjorde det av ovan nämnda påståenden. Jag vill itne vara en värdelös människa. Jag vill vara nöjd med mig själv. Men jag vill inte gå runt och försöka visa mig sexig och klä mig utmanande för andra människors skull. Det är sådant jag helst vill hålla för mig själv och för den person jag tycker om. Jag ser ingen anledning till att gå runt på festivaler med endast tejp över brösten eller dylikt. Varför?! Vad söker människan?! Jag blir så förbannad.
Bra frågor tycker jag. Och vad är det som avgör om man mår bra eller inte? Ni som känner mig vet att jag är en mycket analystisk person, i alla fall de som känner mig väl vet om det. Nu det senaste året [sedan en viss händelse i maj förra året] har jag förändrats väldigt mycket och jag tänker sjukt mycket. Mycket mer än vad jag tidigare gjort.
Den senaste tiden har jag lagt mina tankar på "Hur vet jag att jag är speciell?" etc.
Ja, som vanligt har jag inga svar, men jag har funderingar och mina aningar om saker och ting. Jag vet inte vad som får mig att känna att jag är speciell. Men helt plötsligt dyker känslan bara upp ibland. När man får underbara komplimanger eller när man får mycket uppmärksamhet av en större folkgrupp. Det sista alternativet är väl det mågna strävar efter, andra strävar efter bekträftelse till första alternativet. De som lägger ut nakenbilder på sig själva på nternet etc. Dom känner sig itne speciella förrän de får bekträftelse om det. Sådanna människor behöver en partner. Har dom redan en så behöver de en bättre som kan tala om för dem hur värdefulla de är. Vad är vitsen att gå omkring och visa upp sig i underkläder? Räcker det itne med att visa upp sig för den som betyder något? Eller söker man bekräftelse från andra människor OCKSÅ? Är man inte nöjd med det man har då? Vad söker man? Är man inte tillräckligt tillfredställd?
Jag är en av alla dem som vart där. Jag har lagt upp bilder på mig själv i endast underkläder för uppmärksamhetens skull och jag står för det. Men det var längesen och jag tror att jag gjorde det av ovan nämnda påståenden. Jag vill itne vara en värdelös människa. Jag vill vara nöjd med mig själv. Men jag vill inte gå runt och försöka visa mig sexig och klä mig utmanande för andra människors skull. Det är sådant jag helst vill hålla för mig själv och för den person jag tycker om. Jag ser ingen anledning till att gå runt på festivaler med endast tejp över brösten eller dylikt. Varför?! Vad söker människan?! Jag blir så förbannad.
Jag känner mig mer speciell om jag får komplimanger från någon person jag känenr som står mig ganska nära, än massa randoms som aldrig har sett mig förut. Jag sparar min kropp och min glädje till personer som betyder något för mig. Ne fan, jag klarar itne av att blogga klart... Jag blev förbannad nu. Jävla människor. Jag hatar människor.
Trackback
