* Oh, i wish it was true....
Jag hade fått sms om att du ville träffa mig, jag skulle få mina sista saker och du skulle få dina. Vi träffades på ett ställe som jag inte minns just nu. Du gick fram till mig, frågade hur det var med mig och vad jag gjort de senaste veckorna. Du hade det där leendet på läpparna som du alltid haft och dina ögon satt som fastklistrade i mina.. Vad hade hänt? Varför gick du fram till mig?
Vi pratade om allt och ingenting och vi skrattade, precis som förr... Jag frågade om du gjort något med någon annan, och du la huvudet på sned och flinade igen. Jag fortsatte: "Jag du haft sex med *namn*?" Så brast du ut i skratt. "Ja, vad trodde du? Jag var ju tvungen att låta tankarna fara åt något annat håll ett tag" sa du, och det skar genom kroppen, men ändå log jag, som om jag tyckte det var bra. Du sa att du saknat mig, men att du inte ville visa dig svag. Du ville att jag skulle lära mig något av det som hänt, så att jag aldrig skulle göra om det igen. Ville du ha mig tillbaka? Kunde det verkligen vara så?
Men nej nej och åter nej. När jag vaknade så fanns det inget sms och jag kände inte heller att jag vart nära dig. Vad vill mina drömmar med det här? Varför låter du mig inte bara gå vidare? Jag vill inte älta dig, jag vill inte vara den som står ensam kvar och sörjer. Du verkar inte må det minsta dåligt... Vad fan har jag gjort? Du verkar gå vidare så lätt....
*Kollar på rosen som ligger i hyllan som du gav mig med en lapp* "En dag ska jag bli som du.... :P" står det på lappen. Minns du hur ofta du brukade säga det? Allt känns så omvänt. Det är jag som har blivit som du, det är jag som behandlar andra lika illa som jag tyckte du behandlade mig. Varför är det så? Nu är det jag som inte svarar på sms direkt, det är jag som är upptagen, det är jag som har saker att göra hela tiden, det är jag som dissar folk på msn.. VAD MER BEGÄR DU?! Varför kan jag inte bara få dig att förstå? Kan du inte bara lyssna på vad jag har att säga? Jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig, och jag hatar dig för det. Allt jag vill är att du ska ta kontakt med mig igen, jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Jag trodde jag var över dig, jag var nästan säker. Men så kom balen, sen kom skolavslutningen och nu sitter jag här och ältar och ältar. Vad fan ska jag ta mig till?
Igår..... Ja, igår... Jag stod och förklarade situationen för Carina.. "Ah, och jag har inte kommit över olle och jag kommer inte göra det på ett jävla tag!" sa jag ganska högt och bestömt.. Då sätter carina pekfingret över läpparna och jag förstår vad som finns bakom mig. Jag vänder mig om och får nästan ögonkontakt med dig. Jag trodde jag skulle smälla, vad gjorde du där? Du var inte där innan. Jag, Carina, Robin och Jakob stod där för oss själva på ett ganska avlägset ställe, men ändå kom du dit? Du såg att jag stod där, det måste du gjort. Men ändå gick du dit? Jag förstår inte, Olle. Men jag vill förstå. Vad är det du riskerar genom att träffa mig? Vad är det som kommer hända? Jag vill bara veta.. Ge mig ro så jag kan gå vidare. Jag klarar inte det här... Eller jo, det gör jag. Vet inte varför jag sa så. Men jag mår så jävla dåligt, och det kommer bara bli sämre och sämre.. Det finns för mycket som påminner om dig.
Jag har en plan... Ett brev... Med ett citat... Kommer det förändra något? Eller kommer du riva det i bitar? Kommer du elda upp det? Eller kommer du förstå? Kommer du förlåta?
Jag kräver inte att vi ska bli vi igen, hur mycket jag än skulle vilja det. Allt jag vill är att få kunna prata med dig, kunna prata om saker, kunna umgås och känna att du betyder något för mig. Som jag sa förra inlägget, mitt hjärta är ditt att förstöra. Jag kan inte ge det till någon annan hur mycket jag än försöker. Jag vet inte vad det är med mig, jag har aldrig betett mig såhär förr. Jag har så mycket frågor, frågor som jag så gärna vill ha svar på. Frågor som jag ältar varje dag..
Jag väntar här, men jag tänker inte lyfta ett finger för din skull. Det är din tur den här gången :'(
Vi pratade om allt och ingenting och vi skrattade, precis som förr... Jag frågade om du gjort något med någon annan, och du la huvudet på sned och flinade igen. Jag fortsatte: "Jag du haft sex med *namn*?" Så brast du ut i skratt. "Ja, vad trodde du? Jag var ju tvungen att låta tankarna fara åt något annat håll ett tag" sa du, och det skar genom kroppen, men ändå log jag, som om jag tyckte det var bra. Du sa att du saknat mig, men att du inte ville visa dig svag. Du ville att jag skulle lära mig något av det som hänt, så att jag aldrig skulle göra om det igen. Ville du ha mig tillbaka? Kunde det verkligen vara så?
Men nej nej och åter nej. När jag vaknade så fanns det inget sms och jag kände inte heller att jag vart nära dig. Vad vill mina drömmar med det här? Varför låter du mig inte bara gå vidare? Jag vill inte älta dig, jag vill inte vara den som står ensam kvar och sörjer. Du verkar inte må det minsta dåligt... Vad fan har jag gjort? Du verkar gå vidare så lätt....
*Kollar på rosen som ligger i hyllan som du gav mig med en lapp* "En dag ska jag bli som du.... :P" står det på lappen. Minns du hur ofta du brukade säga det? Allt känns så omvänt. Det är jag som har blivit som du, det är jag som behandlar andra lika illa som jag tyckte du behandlade mig. Varför är det så? Nu är det jag som inte svarar på sms direkt, det är jag som är upptagen, det är jag som har saker att göra hela tiden, det är jag som dissar folk på msn.. VAD MER BEGÄR DU?! Varför kan jag inte bara få dig att förstå? Kan du inte bara lyssna på vad jag har att säga? Jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig, och jag hatar dig för det. Allt jag vill är att du ska ta kontakt med mig igen, jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Jag trodde jag var över dig, jag var nästan säker. Men så kom balen, sen kom skolavslutningen och nu sitter jag här och ältar och ältar. Vad fan ska jag ta mig till?
Igår..... Ja, igår... Jag stod och förklarade situationen för Carina.. "Ah, och jag har inte kommit över olle och jag kommer inte göra det på ett jävla tag!" sa jag ganska högt och bestömt.. Då sätter carina pekfingret över läpparna och jag förstår vad som finns bakom mig. Jag vänder mig om och får nästan ögonkontakt med dig. Jag trodde jag skulle smälla, vad gjorde du där? Du var inte där innan. Jag, Carina, Robin och Jakob stod där för oss själva på ett ganska avlägset ställe, men ändå kom du dit? Du såg att jag stod där, det måste du gjort. Men ändå gick du dit? Jag förstår inte, Olle. Men jag vill förstå. Vad är det du riskerar genom att träffa mig? Vad är det som kommer hända? Jag vill bara veta.. Ge mig ro så jag kan gå vidare. Jag klarar inte det här... Eller jo, det gör jag. Vet inte varför jag sa så. Men jag mår så jävla dåligt, och det kommer bara bli sämre och sämre.. Det finns för mycket som påminner om dig.
Jag har en plan... Ett brev... Med ett citat... Kommer det förändra något? Eller kommer du riva det i bitar? Kommer du elda upp det? Eller kommer du förstå? Kommer du förlåta?
Jag kräver inte att vi ska bli vi igen, hur mycket jag än skulle vilja det. Allt jag vill är att få kunna prata med dig, kunna prata om saker, kunna umgås och känna att du betyder något för mig. Som jag sa förra inlägget, mitt hjärta är ditt att förstöra. Jag kan inte ge det till någon annan hur mycket jag än försöker. Jag vet inte vad det är med mig, jag har aldrig betett mig såhär förr. Jag har så mycket frågor, frågor som jag så gärna vill ha svar på. Frågor som jag ältar varje dag..
Jag väntar här, men jag tänker inte lyfta ett finger för din skull. Det är din tur den här gången :'(
* Så här är det
Såg honom idag, inte sett honom på exakt två veckor..
Han bar halsbandet och t-shirten jag gav honom... Det värmde, han hatar mig
antagligen inte så mycket så att han inte kan med att bära dem.. Allt jag vill är
att få prata med honom.. Allt jag begär av honom... Jag ville klöst honom på
ryggen när jag gick förbi honom, men jag gick raka vägen till Sysse istället.
Jag hade inte tänkt säga något, bara låta naglarna rista honom i ryggen..
Jag är inte lika feg som honom.. Jag skulle ha kunnat ställa mig bakom
honom och väntat på att han vände sig om, men jag gjorde inte det.
Life goes on... Men fortfarande lite svårt att acceptera det eftersom allt gick så fort..
Det åtestår att se och vänta, men inte förvänta
Han bar halsbandet och t-shirten jag gav honom... Det värmde, han hatar mig
antagligen inte så mycket så att han inte kan med att bära dem.. Allt jag vill är
att få prata med honom.. Allt jag begär av honom... Jag ville klöst honom på
ryggen när jag gick förbi honom, men jag gick raka vägen till Sysse istället.
Jag hade inte tänkt säga något, bara låta naglarna rista honom i ryggen..
Jag är inte lika feg som honom.. Jag skulle ha kunnat ställa mig bakom
honom och väntat på att han vände sig om, men jag gjorde inte det.
Life goes on... Men fortfarande lite svårt att acceptera det eftersom allt gick så fort..
Det åtestår att se och vänta, men inte förvänta
* Nu är det slut, igen.....
Och denna gången är det helt och hållet mitt eget fel. Önskar jag kunde göra något, men jag vill inte skada dig. Vill du gå, så tillåter jag dig. Är man dum så är man. Jag har fått höra det hela mitt liv, och kommer att fortsätta få höra det. Jag är korkad, jag tänker inte innan jag handlar. Och det har jag fått ta mina konsekvenser för. Dett finns ingen chans för oss, jag vet det. Jag har betett mig för hemskt denna gången. Men det skulle aldrig hända igen, så dåligt som JAG har mått av det, så skulle jag aldrig vilja må igen. Önskar jag kunde dra tillbaka tiden, jag ångrar mig något kopiöst. Du kan inte förstå. Finns inga ord som beskriver.
Jag är inte stark, jag trodde vi kunde komma längre än såhär. Helt inställd var jag, och jag är det fortfarande. Jag tänker inte sluta älska dig, jag vill inte. Helt annan sak med t.ex jesper, honom ville jag glömma och det tog nästan ett år. Om jag då inte vill glömma dig, hur kommer då detta gå?
Jag har aldrig velat dig något illa, aldrig någonsin. Jag har gjort mina misstag, men det har även du gjort. Jag ber om ursäkt för alla de gånger jag gnällt på dig och för alla gånger jag gjort nått anant som stört dig. Jag är bara människa, alla gör vi fel!
Jag gav dig mitt hjärta, Olle Andreasson. Det är upp till dig vad du vill göra med det.
Kasta bort det om du vill, jag bryr mig inte längre
Jag är inte stark, jag trodde vi kunde komma längre än såhär. Helt inställd var jag, och jag är det fortfarande. Jag tänker inte sluta älska dig, jag vill inte. Helt annan sak med t.ex jesper, honom ville jag glömma och det tog nästan ett år. Om jag då inte vill glömma dig, hur kommer då detta gå?
Jag har aldrig velat dig något illa, aldrig någonsin. Jag har gjort mina misstag, men det har även du gjort. Jag ber om ursäkt för alla de gånger jag gnällt på dig och för alla gånger jag gjort nått anant som stört dig. Jag är bara människa, alla gör vi fel!
Jag gav dig mitt hjärta, Olle Andreasson. Det är upp till dig vad du vill göra med det.
Kasta bort det om du vill, jag bryr mig inte längre
* Nothing last forever
Men jag tänker inte acceptera det. Detta existerar inte! Detta fick inte hända. Jag måste få veta varför, du får inte göra såhär mot mig! Förstår du inte? Hur hände detta? Allt va ju så bra kvällen innan... Hade du tänkt igenom det? Du kan inte göra såhär mot mig, du måste ge mig en vettig anledning. Du drog det sämsta snacket jag hört på länge, det var nästan värre än förra gången. Just det, förra gången. Du har gjort det tre gånger innan, hur ska jag kunna veta att du menar det denna gången? Förstår du inte vad du håller på med? Du kan inte lämna mig såhär? Du har ingen rätt i hela världen att göra det...
Jag låg igår o hade jätte ont, både i hjärtat o i örat. Kände inte för någonting jag bara skrek. Mamma kunde itne trösta mig, pappa kunde inte, simon kunde inte... Det gjorde så ont, örat pulserade o värkte, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vart fanns du? Du brukade alltid finnas där o hålla om mig, pussa mig på kinden o flina lite sött. Jag tänker inte bara låta detta rinna ut i sanden, jag tänker försöka ända tills jag känner att det inte finns nått kvar av oss. Att det inte är vi längre........... asså det existerar inte i mitt huvud, jag kommer inte acceptera det! Det var bra, hyfsat bra. Sen drar du ett jävla skitsnack om att du sårat mig på sista tiden o att du inte tänker utsätta mig för det mer. Vem är det du tänker på, liksom? Mig eller dig? Mår DU dåligt av det? Jag mår ju knappast bättre av det här.
Jag kände på mig att det var något, redan innan du vaknade. Jag låg alldeles tyst, sa typ ingenting. Sen vaknade du, men jag sa knappt något. Jag låt o stirrade ut genom fönstret där din pappa gick omkring på ställningen. Men VAD var det som var fel? Jag ville veta, men jag vågade itne ta reda på det. Bussen skulle gå 12:50. Men redan 12:20 ville du "gå till bussen"? Något var fel, jag hade haft rätt. Istället för att svänga vänster över järnvägen gick vi ner i tystnad mot sjön. "Det är inte dig det är fel på" säger du sen, helt från ingenstans. "Bara så du vet, det är mig det är fel på". Jag ville inte höra mer, det gjorde redan ont. Det räckte, stop it! Men du fortsatte... "Du är den snällaste människan jag träffat, jag förstår inte hur du klarar av att vara så snäll när jag är som jag är. Jag har sårat dig så mycket nu dom senaste månaderna, jag tänker itne utsätta dig för det mer. Sen tar jag ju studenten sen också, och då kommer väl jag resa mycket efter det. Sen ska ju jag till Roskilde och du ska till Hultsfred." Men vadå då? Långt kvar till studenten, men va fan har festivalerna med detta att göra? Saknade du att vara singel förra året, eller va? "Nej det hade väl jag inget emot...". Sen sa han heeela tiden "Men jag har haft en bra tid med dig i alla fall". Verkligen heeeeeela tiden! Sen sa jag: "Jaja? Du har sagt det nu". Men jag sa aldrig att jag tyckte det samma. Jag sa knappt någonting. Så sa han att han kommer må jätte dåligt av detta, men varför i helvete gör du så då? Människa...... Nej, nått annat. Du är fan ingen människa. Sen ville han vara vän med mig, han ville inte lägga mig åt sidan som han gjort med andra ex. Han ville att jag skulle kolla honom i ögonen, men varför? Vad fanns det kvar att ge? Men han vägrade säga nått mer. Detta var "anledningen" så att säga.
Klarar mig inte med det informationen. Jag hoppas du förstår. Men att göra slut utan att riktigt säga varför, utan att förklara bättre, jag pallar inte det. Är du inte kär längre? Hittat nån annan? Jag vill veta, jag vill itne gå runt o tro saker. jag har mått jätte dåligt, men jag klarade mig utan en enda tår innan jag gick o la mig igår.
När jag tatt bussen från Olle in till stan åket jag direkt upp till Emmelie på sjöbo. Helt söndergråten som jag var, stor jag i dörren när hon öppnade. Kort kort kjol med svarta strumpbyxor, urringat linne och stövlar. Hon trodde jag blivit våldtagen. Satt där länge o pratade. "Varför gjorde han slut?" Men vad hade jag att säga? Att han tyckte synd om mig? Att vi skulle till två olika festivaler? Att han ska ta studenten? Jag visste ju inte....
Alicia, Carina och Jesper kom till mig sen på kvällen. Det var helt underbart snällt. Jag låg bara o kved pg. av örat hela tiden. Jag behövde annat att tänka på. Mamma gjrode paj o vi hade mysigt.. Sen drog vi till Trägårn. Bröt ihop på dansgolvet, nästan alla Olles vänner var där. Jag mådde så dåligt av att se dom. Jag tänkte på honom hela tiden. Men innan det stod jag o dansade med nån jävel, kommer inte ihåg vad han hette. Men allt blev helt fel. Jag fick skuldkänslor, vad höll jag på med? Jag äcklades av mig själv, hur kunde jag röra någon annan än Olle? Jag lät honom kyssa mig, och det kändes fel. Vart var Olle? Jag behövde honom... Vill inte kyssa någon annan..
Det svider att veta att mina bröder som kommit så bra överens med Olle, inte ska få göra det mer. Jag kunde itne se Simon i ögonen igår och berätta vad det var. Han skulle bryta ihop. Jag kan inte säga det till Patrik heller. Minns vad Patrik sa i somras: "Du får itne skaffa nån ny kille, orkar inte lära känna någon mer. Jag tyckte om Olle. Nu får itne dina kommande pojvkänner spela mina spel". Hehe.
Men jag tänker inte bereda mig på det värsta, jag tänker vänta här. Hur ont och idiotiskt det än är. Men jag älskar honom. Han lyckades ta Jespers plats, och den platsen var mäktig. Detta fick verkligen inte hända! Jag måste få veta mer. Allt påminner mig om dig:
Jag låg igår o hade jätte ont, både i hjärtat o i örat. Kände inte för någonting jag bara skrek. Mamma kunde itne trösta mig, pappa kunde inte, simon kunde inte... Det gjorde så ont, örat pulserade o värkte, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vart fanns du? Du brukade alltid finnas där o hålla om mig, pussa mig på kinden o flina lite sött. Jag tänker inte bara låta detta rinna ut i sanden, jag tänker försöka ända tills jag känner att det inte finns nått kvar av oss. Att det inte är vi längre........... asså det existerar inte i mitt huvud, jag kommer inte acceptera det! Det var bra, hyfsat bra. Sen drar du ett jävla skitsnack om att du sårat mig på sista tiden o att du inte tänker utsätta mig för det mer. Vem är det du tänker på, liksom? Mig eller dig? Mår DU dåligt av det? Jag mår ju knappast bättre av det här.
Jag kände på mig att det var något, redan innan du vaknade. Jag låg alldeles tyst, sa typ ingenting. Sen vaknade du, men jag sa knappt något. Jag låt o stirrade ut genom fönstret där din pappa gick omkring på ställningen. Men VAD var det som var fel? Jag ville veta, men jag vågade itne ta reda på det. Bussen skulle gå 12:50. Men redan 12:20 ville du "gå till bussen"? Något var fel, jag hade haft rätt. Istället för att svänga vänster över järnvägen gick vi ner i tystnad mot sjön. "Det är inte dig det är fel på" säger du sen, helt från ingenstans. "Bara så du vet, det är mig det är fel på". Jag ville inte höra mer, det gjorde redan ont. Det räckte, stop it! Men du fortsatte... "Du är den snällaste människan jag träffat, jag förstår inte hur du klarar av att vara så snäll när jag är som jag är. Jag har sårat dig så mycket nu dom senaste månaderna, jag tänker itne utsätta dig för det mer. Sen tar jag ju studenten sen också, och då kommer väl jag resa mycket efter det. Sen ska ju jag till Roskilde och du ska till Hultsfred." Men vadå då? Långt kvar till studenten, men va fan har festivalerna med detta att göra? Saknade du att vara singel förra året, eller va? "Nej det hade väl jag inget emot...". Sen sa han heeela tiden "Men jag har haft en bra tid med dig i alla fall". Verkligen heeeeeela tiden! Sen sa jag: "Jaja? Du har sagt det nu". Men jag sa aldrig att jag tyckte det samma. Jag sa knappt någonting. Så sa han att han kommer må jätte dåligt av detta, men varför i helvete gör du så då? Människa...... Nej, nått annat. Du är fan ingen människa. Sen ville han vara vän med mig, han ville inte lägga mig åt sidan som han gjort med andra ex. Han ville att jag skulle kolla honom i ögonen, men varför? Vad fanns det kvar att ge? Men han vägrade säga nått mer. Detta var "anledningen" så att säga.
Klarar mig inte med det informationen. Jag hoppas du förstår. Men att göra slut utan att riktigt säga varför, utan att förklara bättre, jag pallar inte det. Är du inte kär längre? Hittat nån annan? Jag vill veta, jag vill itne gå runt o tro saker. jag har mått jätte dåligt, men jag klarade mig utan en enda tår innan jag gick o la mig igår.
När jag tatt bussen från Olle in till stan åket jag direkt upp till Emmelie på sjöbo. Helt söndergråten som jag var, stor jag i dörren när hon öppnade. Kort kort kjol med svarta strumpbyxor, urringat linne och stövlar. Hon trodde jag blivit våldtagen. Satt där länge o pratade. "Varför gjorde han slut?" Men vad hade jag att säga? Att han tyckte synd om mig? Att vi skulle till två olika festivaler? Att han ska ta studenten? Jag visste ju inte....
Alicia, Carina och Jesper kom till mig sen på kvällen. Det var helt underbart snällt. Jag låg bara o kved pg. av örat hela tiden. Jag behövde annat att tänka på. Mamma gjrode paj o vi hade mysigt.. Sen drog vi till Trägårn. Bröt ihop på dansgolvet, nästan alla Olles vänner var där. Jag mådde så dåligt av att se dom. Jag tänkte på honom hela tiden. Men innan det stod jag o dansade med nån jävel, kommer inte ihåg vad han hette. Men allt blev helt fel. Jag fick skuldkänslor, vad höll jag på med? Jag äcklades av mig själv, hur kunde jag röra någon annan än Olle? Jag lät honom kyssa mig, och det kändes fel. Vart var Olle? Jag behövde honom... Vill inte kyssa någon annan..
Det svider att veta att mina bröder som kommit så bra överens med Olle, inte ska få göra det mer. Jag kunde itne se Simon i ögonen igår och berätta vad det var. Han skulle bryta ihop. Jag kan inte säga det till Patrik heller. Minns vad Patrik sa i somras: "Du får itne skaffa nån ny kille, orkar inte lära känna någon mer. Jag tyckte om Olle. Nu får itne dina kommande pojvkänner spela mina spel". Hehe.
Men jag tänker inte bereda mig på det värsta, jag tänker vänta här. Hur ont och idiotiskt det än är. Men jag älskar honom. Han lyckades ta Jespers plats, och den platsen var mäktig. Detta fick verkligen inte hända! Jag måste få veta mer. Allt påminner mig om dig:
- Min ring
- Min morgonrock
- Min vägg
- Linkin Park
- Avril Lavigne (och massa andra artister)
- Min ballkong
- Järnvägar
- Min backe
- Mina örhängen
- Blåbär
- Våran gräsmatta
- Bäckäng
- Min mobiltelefon
- Min säng
- Mina filmer
- Eld (brasor osv)
- Pannkakor
- Din coca cola flaska som står här
- Min parfym
- Nästrimmer'n?
- Mina dildos
- Pier Pressure
- Min dator
- Mina skissblock!
- Min skolkalender...
I'll be here forever
* Hur kan man tappa orken att andas?
Det är ju ingenting man styr själv, det sköter ju kroppen automatiskt.
Jag har en stor klump i halsen men jag är inte säker på varför. Något är fel, väldigt fel. Folk bara dör hela tiden, jag vet inte hur jag ska reagera. Jag klarar inte av att vara ledsen, tänker inte visa mig ledsen. Vill inte känna efter hur det egentligen känns att folk runt omkring mig dör. Så jag helt ignorerar det. Enda skälet tillvarför jag kanske mår lite dåligt över att folk dör nu är för att folk runt omkring mår dåligt över det. Vet itne vad jag ska säga, känner mig som en iskall människa. Jag vill inte vara en sån :( Men jag tror inte att detta är orsaken.
Olle är inte heller orsaken. Tvärt om, han fick mig att må jätte bra igår. Hade inte träffat honom på 10 dagar (pg. av Chamonix) så det var helt underbart. Satt på 20:40 bussen till sandared. Magen pirrade som jag vet inte vad och det blev bara värre och värre ju närmare sandared jag kom. Jag skulle hoppa av hållplatsen efter centrum tydligen, vilket jag gjorde. Han hoppade ur en bil och hans ögon glänste i ljuset från gatlamporna. Jag ville klä av honom, NU! Med en gång. Jag ville krama hela honom, inte hans kläder. Kunde inte hjälpa det, men jag flög i hans armar. Shit vad jag hade saknat honom! Vi stod där jätte länge, våra läppar kysste varandra oavbrutet medans vi omfamnade varandra. Han gjorde mig hel igen. Tillslut beslöt vi för att gå hem och begav oss ut på järnvägen som ledde hem till honom. Senare, framåt natten när vi skulle sova, la vi oss i sängen och jag skedade honom. "Det här jag jar saknat jätte mycket!" sa han. Kände värmen inom mig stiga och ville bara ligga där föralltid... Gud vad jag saknat honom, mycket mer än vad jag trodde<3
Ibland händer saker, utan att man egentligen hade kunnat göra något åt det. Men man känner att man borde ha gjort något, fast då är det redan försent för att göra något åt det. Man önskar att man kunde sträckt ut sin hand i sista sekund för att kunna hjälpa, men man är rädd. Rädd för att förstöra och rädd för att bry sig för mycket. Rädd för att förvärra allt. Fick lära mig ett nytt ordspråk idag "han slåss mot väderkvarnar", dvs att man slåss för det omöjliga, något som man tror sig själv kunna besegra men att det egentligen inte alls är möjligt. Jag tror jag ska börja använda det lite oftare.
Vad jag vill komma fram till i detta inlägg vet jag inte riktigt. Jag har haft ett bra lov, trots att Olle inte var hemma. Och trots att mycket tragiska saker inträffat. Men jag hoppas på en bättre tid inom kort. Våren och kulturveckan får gärna hälsa på snart också. När värmen kommit för att stanna är det dags för lilla Bellini att bli ljushuvud igen. Då börjar den ljusa tiden, då man lämnar det mörka bakom sig för en ljusare framtid. Eller nått... Tolka det hur du vill, jag menar nog båda sakerna.. Hoppas jag.
Jag har en stor klump i halsen men jag är inte säker på varför. Något är fel, väldigt fel. Folk bara dör hela tiden, jag vet inte hur jag ska reagera. Jag klarar inte av att vara ledsen, tänker inte visa mig ledsen. Vill inte känna efter hur det egentligen känns att folk runt omkring mig dör. Så jag helt ignorerar det. Enda skälet tillvarför jag kanske mår lite dåligt över att folk dör nu är för att folk runt omkring mår dåligt över det. Vet itne vad jag ska säga, känner mig som en iskall människa. Jag vill inte vara en sån :( Men jag tror inte att detta är orsaken.
Olle är inte heller orsaken. Tvärt om, han fick mig att må jätte bra igår. Hade inte träffat honom på 10 dagar (pg. av Chamonix) så det var helt underbart. Satt på 20:40 bussen till sandared. Magen pirrade som jag vet inte vad och det blev bara värre och värre ju närmare sandared jag kom. Jag skulle hoppa av hållplatsen efter centrum tydligen, vilket jag gjorde. Han hoppade ur en bil och hans ögon glänste i ljuset från gatlamporna. Jag ville klä av honom, NU! Med en gång. Jag ville krama hela honom, inte hans kläder. Kunde inte hjälpa det, men jag flög i hans armar. Shit vad jag hade saknat honom! Vi stod där jätte länge, våra läppar kysste varandra oavbrutet medans vi omfamnade varandra. Han gjorde mig hel igen. Tillslut beslöt vi för att gå hem och begav oss ut på järnvägen som ledde hem till honom. Senare, framåt natten när vi skulle sova, la vi oss i sängen och jag skedade honom. "Det här jag jar saknat jätte mycket!" sa han. Kände värmen inom mig stiga och ville bara ligga där föralltid... Gud vad jag saknat honom, mycket mer än vad jag trodde<3
Ibland händer saker, utan att man egentligen hade kunnat göra något åt det. Men man känner att man borde ha gjort något, fast då är det redan försent för att göra något åt det. Man önskar att man kunde sträckt ut sin hand i sista sekund för att kunna hjälpa, men man är rädd. Rädd för att förstöra och rädd för att bry sig för mycket. Rädd för att förvärra allt. Fick lära mig ett nytt ordspråk idag "han slåss mot väderkvarnar", dvs att man slåss för det omöjliga, något som man tror sig själv kunna besegra men att det egentligen inte alls är möjligt. Jag tror jag ska börja använda det lite oftare.
Vad jag vill komma fram till i detta inlägg vet jag inte riktigt. Jag har haft ett bra lov, trots att Olle inte var hemma. Och trots att mycket tragiska saker inträffat. Men jag hoppas på en bättre tid inom kort. Våren och kulturveckan får gärna hälsa på snart också. När värmen kommit för att stanna är det dags för lilla Bellini att bli ljushuvud igen. Då börjar den ljusa tiden, då man lämnar det mörka bakom sig för en ljusare framtid. Eller nått... Tolka det hur du vill, jag menar nog båda sakerna.. Hoppas jag.
Well, puss på mig och Olle iaf. 384 dagar <3
Gårdagen glömmer jag aldrig...
Jag tänker knappt säga ett ord här på internet om vad som hände, det har ni ärligt talat inte med att göra... Kan berätta lite smått face to face eller över msn till några, men inget mer... Kan säga en sak, han började dra samma snack som han gjorde till Honey, att det kändes som att vi hade kommit in i någon slags...... ah nu minns jag inte ordet.. men typ att det kändes som att det var en självklarhet att man skulle vara med varandra.. Jag blev svinsur. Rutin heter det.. Just det.
Jag vill gärna berätta men jag tänker inte.. Jag har börjat ett nytt liv nu.. Josefin Bellini ska bli en person..
Jag måste göra något åt mina väggar, det står klottrat Olle överallt.. Om hur dåligt jag mått osv. Svider att se det. Men det står även endel bra grejer.. Men svart färg på det så blir det nog bra..
Jaja, hejdå.. Ska plugga ännu mer på Kulturhistorian nu.. Fuck, ska ha naturkunskap A med ettorna i morgon.. fan va sugigt.. jag kommer inte känna en jävel.. men men.. blir nog bra...
Jag vill gärna berätta men jag tänker inte.. Jag har börjat ett nytt liv nu.. Josefin Bellini ska bli en person..
Jag måste göra något åt mina väggar, det står klottrat Olle överallt.. Om hur dåligt jag mått osv. Svider att se det. Men det står även endel bra grejer.. Men svart färg på det så blir det nog bra..
Jaja, hejdå.. Ska plugga ännu mer på Kulturhistorian nu.. Fuck, ska ha naturkunskap A med ettorna i morgon.. fan va sugigt.. jag kommer inte känna en jävel.. men men.. blir nog bra...
En natt kvar....
....sen är det över.... Över? ='(
Hur ska jag ta mig igenom det är? "Räkna med det värsta så gör det inte lika ont" Lätt att säga, men lite svårare att genomföra. Varför gör du såhär mot mig, vad har jag gjort för fel? Jag skulle kunna ge upp allt för dig, om du bara gav mig en lovande hand. Allt var så bra för ett år sedan, då man var nykär. Man hade ingen aning om vad som väntade. Hela sommaren var underbar, alla blommor du plockade, alla fina ord du sa, allt vi gjorde. Kommer du ihåg berget på Liseberg? Men vart har allt tatt vägen? Är du så upptagen som du säger? Eller är det något som besvärar dig, är det det du tänker tala om? Klart det är, varför skulle du annars göra mig såhär orolig? För att testa mig? För att se hur mycket du betyder för mig? Visar jag inte det tillräckligt tycker du? Du är egoistisk nu, bara du mår bra så är allting frid o fröjd. Men jag då? Ska jag må helvete medans du dansar på rosa moln? Fan heller... Men jag vill inte att det ska sluta här, jag kan ge dig din privata tid. Jag kan stå ut med det, att låta dig vara ifred. Om det nu är det du behöver. Men du vet tydligen inte vad du behöver. Tvinga mig inte att glömma, snälla Olle? Jag vill inte glömma!
Jag var så nere idag, men så dök du upp bakom mig och jag kunde inget annat än att krama om dig. Men dina armar föll inte runt mig. Jag pussade dig på munnen och på halsen men jag fick ingen respons. Vad är fel, Olle? Gör inte såhär! Men tillslut nafsade du mig i håret och kysste min panna. Jag kunde känna tårarna komma. Din ena arm tryckte mig mot dig och jag ville aldrig att du skulle släppa, ville stå där föralltid. Jag kände mig så hemma. Men din lektion kallade och du var tvungen att gå. Det var då helvetet började. Magen började bli konstig och den gjorde bara ondare och ondare. Var jag orolig? Var jag rädd?
Under multimedian satt jag o stirrade in i dataskärmen och helt plötsligt var jag innen i en annan värld. Jag vill inget annat än att vara med dig. Jag började "räkna med det värsta" och jag kunde inte hålla tårarna inne när Maria frågade vad som stod på. "Har du ont i magen?" Jag nickade. "Är det nått med Olle?" Jag nickade och vände bort huvudet. Tårarna bara forsade och jag visste inte vart jag skulle dölja det. Jag ville bara släppa ut det, men va fan! Jag satt i en datasal med ca 20 andra elever och en lärare. Jag kunde nite med det. Maria drog med mig till toaletterna. Jag hoppades att du skulle dyka upp då, att du skulle ordna allt till rätta igen. Minns inte hur länge vi stod och snackade, jag o Maria. Men det var skönt att få ut vad jag ville få ut, och vi jämförde Olle med Alexander. Killar är rötägg, när ska jag inse detta?
Jag hoppas du tänkt igenom vad du ska säga i morgon, för det har inte jag. Eller jo, en sak. Men det är nått jag bara ska säga om du säger något passande först. Jag hoppas vi kommer gå runt i stan, det kommer kännas mer fritt. Och jag hoppas att det är kallt, så att du kan holla om mig om jag fryser, om allt går vägen vill säga. Men jag kommer inte klara att stå på benen själv, det kommer aldrig gå. Inte efter detta året med dig. Hur ska jag kunna gå till skolan när jag kommer se dig? Hur ska jag kunna arbeta mig igenom detta sista i 2:an om du hemsöker mig?
Hur ska jag ta mig igenom det är? "Räkna med det värsta så gör det inte lika ont" Lätt att säga, men lite svårare att genomföra. Varför gör du såhär mot mig, vad har jag gjort för fel? Jag skulle kunna ge upp allt för dig, om du bara gav mig en lovande hand. Allt var så bra för ett år sedan, då man var nykär. Man hade ingen aning om vad som väntade. Hela sommaren var underbar, alla blommor du plockade, alla fina ord du sa, allt vi gjorde. Kommer du ihåg berget på Liseberg? Men vart har allt tatt vägen? Är du så upptagen som du säger? Eller är det något som besvärar dig, är det det du tänker tala om? Klart det är, varför skulle du annars göra mig såhär orolig? För att testa mig? För att se hur mycket du betyder för mig? Visar jag inte det tillräckligt tycker du? Du är egoistisk nu, bara du mår bra så är allting frid o fröjd. Men jag då? Ska jag må helvete medans du dansar på rosa moln? Fan heller... Men jag vill inte att det ska sluta här, jag kan ge dig din privata tid. Jag kan stå ut med det, att låta dig vara ifred. Om det nu är det du behöver. Men du vet tydligen inte vad du behöver. Tvinga mig inte att glömma, snälla Olle? Jag vill inte glömma!
Jag var så nere idag, men så dök du upp bakom mig och jag kunde inget annat än att krama om dig. Men dina armar föll inte runt mig. Jag pussade dig på munnen och på halsen men jag fick ingen respons. Vad är fel, Olle? Gör inte såhär! Men tillslut nafsade du mig i håret och kysste min panna. Jag kunde känna tårarna komma. Din ena arm tryckte mig mot dig och jag ville aldrig att du skulle släppa, ville stå där föralltid. Jag kände mig så hemma. Men din lektion kallade och du var tvungen att gå. Det var då helvetet började. Magen började bli konstig och den gjorde bara ondare och ondare. Var jag orolig? Var jag rädd?
Under multimedian satt jag o stirrade in i dataskärmen och helt plötsligt var jag innen i en annan värld. Jag vill inget annat än att vara med dig. Jag började "räkna med det värsta" och jag kunde inte hålla tårarna inne när Maria frågade vad som stod på. "Har du ont i magen?" Jag nickade. "Är det nått med Olle?" Jag nickade och vände bort huvudet. Tårarna bara forsade och jag visste inte vart jag skulle dölja det. Jag ville bara släppa ut det, men va fan! Jag satt i en datasal med ca 20 andra elever och en lärare. Jag kunde nite med det. Maria drog med mig till toaletterna. Jag hoppades att du skulle dyka upp då, att du skulle ordna allt till rätta igen. Minns inte hur länge vi stod och snackade, jag o Maria. Men det var skönt att få ut vad jag ville få ut, och vi jämförde Olle med Alexander. Killar är rötägg, när ska jag inse detta?
Jag hoppas du tänkt igenom vad du ska säga i morgon, för det har inte jag. Eller jo, en sak. Men det är nått jag bara ska säga om du säger något passande först. Jag hoppas vi kommer gå runt i stan, det kommer kännas mer fritt. Och jag hoppas att det är kallt, så att du kan holla om mig om jag fryser, om allt går vägen vill säga. Men jag kommer inte klara att stå på benen själv, det kommer aldrig gå. Inte efter detta året med dig. Hur ska jag kunna gå till skolan när jag kommer se dig? Hur ska jag kunna arbeta mig igenom detta sista i 2:an om du hemsöker mig?
Snälla Olle, tvinga mig inte glömma....
*Kvitteri kvitt*
Som en fågel unjefär ^^
Igår va jag knasig igen, varför bryr jag mig? Jag är nog rädd för att förlora honom, att han ska tröttna osv. That's bad, inte sant? Så jag tjatar på honom istället... Blubb, dumma Juxx, skärpning nu! Han stannar längre om du inte gnäller och är jobbig, ta dig i kragen ffs! Men jag försöker faktiskt, men när jag känner mig ensam och behöver kärlek och inte får det så blir jag cp i huvudet. Men låt inte det gå ut över honom! Låt honom va, gå till någon annan, du har vänner. Hur tror du andra klarar sig? Tror du att du är ensam om att känna såhär? Nej men jag vill inte må såhär, och jag vill ju abra att han ska märka hur jag mår. Men istället tycker jag att han är egoistisk och iskall. Jag vill inte känna så, jag vill känna att han älskar mig, det är därför jag tjatar. Ja, visst är det därför?!
Hmm, jag pratar med mig själv.... Men man får ut mer av det... Tror jag........
Idag är det torsdag och jag är ledig från skolan, likaså alla 3:or. Men jag är inte "ledig" jag ska plugga ihjäl mig, jag ska läsa samhäll, skriva engelska och kolla upp några svenska glosor. Kanske har jag tid för lite kultur och idéhistoria också? Buuuhuuu, va jag hatar skolan... Jag gör det lättaste först: Svenskan.. Haha, www.synonymer.se ;-P Yeah, right! Men men, här kan inte jag sitta hela dagen, jag får börja nu om jag ska komma någonstans... Klockan är fan snart 12:10!
Igår va jag knasig igen, varför bryr jag mig? Jag är nog rädd för att förlora honom, att han ska tröttna osv. That's bad, inte sant? Så jag tjatar på honom istället... Blubb, dumma Juxx, skärpning nu! Han stannar längre om du inte gnäller och är jobbig, ta dig i kragen ffs! Men jag försöker faktiskt, men när jag känner mig ensam och behöver kärlek och inte får det så blir jag cp i huvudet. Men låt inte det gå ut över honom! Låt honom va, gå till någon annan, du har vänner. Hur tror du andra klarar sig? Tror du att du är ensam om att känna såhär? Nej men jag vill inte må såhär, och jag vill ju abra att han ska märka hur jag mår. Men istället tycker jag att han är egoistisk och iskall. Jag vill inte känna så, jag vill känna att han älskar mig, det är därför jag tjatar. Ja, visst är det därför?!
Hmm, jag pratar med mig själv.... Men man får ut mer av det... Tror jag........
Idag är det torsdag och jag är ledig från skolan, likaså alla 3:or. Men jag är inte "ledig" jag ska plugga ihjäl mig, jag ska läsa samhäll, skriva engelska och kolla upp några svenska glosor. Kanske har jag tid för lite kultur och idéhistoria också? Buuuhuuu, va jag hatar skolan... Jag gör det lättaste först: Svenskan.. Haha, www.synonymer.se ;-P Yeah, right! Men men, här kan inte jag sitta hela dagen, jag får börja nu om jag ska komma någonstans... Klockan är fan snart 12:10!
*trycka på "Spara & publicera"*
Jag har förstört alltihop........
Tror jag.................
Idag har vart en knepig dag, väldigt knepig. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag tror att jag förstörde mitt liv idag. Helt seriöst. Jag vet inte om jag ska skriva det nu med en gång eller om jag ska dryga ut på det. Det är lite roligare att dryga ut på det i för sig, för då kanske du tror det är något helt annat än vad det egentligen är. Men jaja.. Jag ska börja nu..
Jag vaknade vid åtta i morses, jag börjar halv tolv idag. Jag snoozade klockan och det var ändå något som pep en gång var femte minut eller något. Jag låt i sängen till halv elva och hade hört det där pipet i flera timmar och undrat vad fan det var. Sen när jag gick upp kom jag på att det måste vara hemtelefonen! Min bärbara telefon i mitt rum.. Så jag satte den på laddning. Sen hade jag bråttom. 25 minuter kvar tills jag måste gå till bussen. Jag är tjej, det tar tid. Jag ska äta, kolla i BT, klä på mig, borsta tänderna, sminka mig, fixa håret, packa väskan osv. Det tar mer än 25minuter att göra det utan att stressa. Well well, jag skippade sminket till största del i alla fall. Sen skyndade jag iväg till bussen. Inatt gjorde jag något som jag ser som väldigt dumt; jag smsade Jesper. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på men jag gjorde det i alla fall. Så när jag satt på bussen påväg till skolan så började jag tänka "Varför i helvete gjorde jag så?". Så när jag kommer till skolan har jag fått för mig att vi är i sal 222, men det var vi inte. SÅ jag fick springa runt i leta. Tillslut hittade jag dom, och vi var i sal 307. Under svenskan ringer Jesper. Jag får typ blandning mellan panik och huvudvärk. Jag visste inte om jag skulle svara eller inte. Men jag klickade honom. Jag var rädd.
Maria ansåg detta som jätte kul och ville att jag skulle svara, men jag ville inte. Så ringer han senare under våran rast. Då sliter hon telefnonen ifrån mig men jag hann klicka. Hon ville svara. Så hon tog mobilen och hade den i flera timmar (innanför byxorna mellan benen!?) i väntan på att han skulle ringa en gång till. Och det gjorde han, på engelskan. Då svarade hon: "Ring inte på lektionen!" Och sen efter en stund fick jag tillbaka mobilen. Jag mådde dåligt, tänk om han trodde det var jag som svarade? Jag hade inte hört människans röst på jätte länge, jag var rädd för den. Rädd att den skulle bita mig, skära rakt igenom min kropp. Jag var rädd att bli förbannad, rädd att bli påmind om saker jag försökt glömma av. Jag visste ju att jag kunde klara mig utan honom, så varför tvekade jag ens? Men ja, så ringer telefonen efter lektonen........................ och jag svarar..
Efteråt var det som om min värld föll ihop, vad hade jag gjort?! Det var precis som om jag skulle köpa ett paket cigg och bli beroende igen, jag kände besvikelsen över mig själv stiga i topp. Jag hade ju klarat mig så länge. Varför just nu? Det värsta utav allt var att han lät som han alltid gjort, och dessutom precis som om inget hade hänt. Som om han bara sket i att han sårat mig. Men jag var ju dess värre.... Jag (av alla) hade ju struntat i att han sårat mig. Det var dåligt gjort av mig, det sämsta jag gjort detta året faktsikt.
Nu känns det som att jag är tillbaks på ruta ett, fastklistrad igen. Jag känner mig svag. Men ändå lättad, han finns här igen! Alla nätter jag legat och tänkt på hur ensam jag egentligen är, hur mycket jag saknat hans sätt att trösta, hans sätt att bry sig. Känner mig tryggare nu, och förhoppningsvis så kommer jag känna mig mer motiverad nu, eller så kommer jag inte göra det. Jag vet inte. Men nu har ju vi det här med Olle, hur kommer han må? Ska jag berätta? Eller ska han få märka det själv? Jag vill inte göra honom arg, men han kan inte förbjuda mig att göra det här. Men jag förstår besvikelsen, jag är också besviken, Olle! Jag vet inte hur jag kommer bete mig nu framöver, jag kanske inte klarar av detta alls? Jag kanske säger upp kontakten helt. Men jag vill inte, jag vill ha honom där. Men inte som mer än vän. Jag älskar Olle och jag vill inget mer än att han ska må bra, jag vill göra allt för honom. Jag vill inte såra honom på något sätt, inte något alls. Men jag vet att jag sätter mig själv i första hand, kanske lite väl ofta. Jag är nog en aning egotrippad tror jag. Och jag gör detta för min egen skull, för att jag tror jag kommer må bra. Gör jag inte det så får jag lösa det. För det är väl vad man gör med problem? Man löser dom?
Idag har vart en knepig dag, väldigt knepig. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag tror att jag förstörde mitt liv idag. Helt seriöst. Jag vet inte om jag ska skriva det nu med en gång eller om jag ska dryga ut på det. Det är lite roligare att dryga ut på det i för sig, för då kanske du tror det är något helt annat än vad det egentligen är. Men jaja.. Jag ska börja nu..
Jag vaknade vid åtta i morses, jag börjar halv tolv idag. Jag snoozade klockan och det var ändå något som pep en gång var femte minut eller något. Jag låt i sängen till halv elva och hade hört det där pipet i flera timmar och undrat vad fan det var. Sen när jag gick upp kom jag på att det måste vara hemtelefonen! Min bärbara telefon i mitt rum.. Så jag satte den på laddning. Sen hade jag bråttom. 25 minuter kvar tills jag måste gå till bussen. Jag är tjej, det tar tid. Jag ska äta, kolla i BT, klä på mig, borsta tänderna, sminka mig, fixa håret, packa väskan osv. Det tar mer än 25minuter att göra det utan att stressa. Well well, jag skippade sminket till största del i alla fall. Sen skyndade jag iväg till bussen. Inatt gjorde jag något som jag ser som väldigt dumt; jag smsade Jesper. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på men jag gjorde det i alla fall. Så när jag satt på bussen påväg till skolan så började jag tänka "Varför i helvete gjorde jag så?". Så när jag kommer till skolan har jag fått för mig att vi är i sal 222, men det var vi inte. SÅ jag fick springa runt i leta. Tillslut hittade jag dom, och vi var i sal 307. Under svenskan ringer Jesper. Jag får typ blandning mellan panik och huvudvärk. Jag visste inte om jag skulle svara eller inte. Men jag klickade honom. Jag var rädd.
Maria ansåg detta som jätte kul och ville att jag skulle svara, men jag ville inte. Så ringer han senare under våran rast. Då sliter hon telefnonen ifrån mig men jag hann klicka. Hon ville svara. Så hon tog mobilen och hade den i flera timmar (innanför byxorna mellan benen!?) i väntan på att han skulle ringa en gång till. Och det gjorde han, på engelskan. Då svarade hon: "Ring inte på lektionen!" Och sen efter en stund fick jag tillbaka mobilen. Jag mådde dåligt, tänk om han trodde det var jag som svarade? Jag hade inte hört människans röst på jätte länge, jag var rädd för den. Rädd att den skulle bita mig, skära rakt igenom min kropp. Jag var rädd att bli förbannad, rädd att bli påmind om saker jag försökt glömma av. Jag visste ju att jag kunde klara mig utan honom, så varför tvekade jag ens? Men ja, så ringer telefonen efter lektonen........................ och jag svarar..
Efteråt var det som om min värld föll ihop, vad hade jag gjort?! Det var precis som om jag skulle köpa ett paket cigg och bli beroende igen, jag kände besvikelsen över mig själv stiga i topp. Jag hade ju klarat mig så länge. Varför just nu? Det värsta utav allt var att han lät som han alltid gjort, och dessutom precis som om inget hade hänt. Som om han bara sket i att han sårat mig. Men jag var ju dess värre.... Jag (av alla) hade ju struntat i att han sårat mig. Det var dåligt gjort av mig, det sämsta jag gjort detta året faktsikt.
Nu känns det som att jag är tillbaks på ruta ett, fastklistrad igen. Jag känner mig svag. Men ändå lättad, han finns här igen! Alla nätter jag legat och tänkt på hur ensam jag egentligen är, hur mycket jag saknat hans sätt att trösta, hans sätt att bry sig. Känner mig tryggare nu, och förhoppningsvis så kommer jag känna mig mer motiverad nu, eller så kommer jag inte göra det. Jag vet inte. Men nu har ju vi det här med Olle, hur kommer han må? Ska jag berätta? Eller ska han få märka det själv? Jag vill inte göra honom arg, men han kan inte förbjuda mig att göra det här. Men jag förstår besvikelsen, jag är också besviken, Olle! Jag vet inte hur jag kommer bete mig nu framöver, jag kanske inte klarar av detta alls? Jag kanske säger upp kontakten helt. Men jag vill inte, jag vill ha honom där. Men inte som mer än vän. Jag älskar Olle och jag vill inget mer än att han ska må bra, jag vill göra allt för honom. Jag vill inte såra honom på något sätt, inte något alls. Men jag vet att jag sätter mig själv i första hand, kanske lite väl ofta. Jag är nog en aning egotrippad tror jag. Och jag gör detta för min egen skull, för att jag tror jag kommer må bra. Gör jag inte det så får jag lösa det. För det är väl vad man gör med problem? Man löser dom?
Kommer jag någonsin få tillbaka dig?
Det var en så underbar dag igår, helt otroligt.
Jag och Rania träffades 13:00 på Bäckäng och vandrade ner mot centrum för att sätta oss på ett café, vilket blev Café Viskan för dom har stora bord (vi skulle skissa). Det va oerhört gött att bara sitta ner och itne bry sig om allt, och det var skönt att vara med Rania. Har inte umgåtts med henne på jätte länge. Jag stack upp till Göteborg vet jag och vi tog en fika när hon smet en stund från Andie. Sen dess har inte vi setts utanför skolan tror jag? Om vi har det så ber jag lite om ursäkt för att jag itne orkade tänka ut det nu, hehe. Men jaja. Det var kanon att sitta där i alla fall. När klockan var typ 16:00 så begav vi oss därifrån, träflisorna började krafsa sig upp i röven. Fast det var dynor på bänkarna, men det spelar ingen roll! Det var skönt att röra på sig. Vi gick till Akademibokhandeln för Rania behövde nya pennor, men hennes ekonomi tillät inte det. Sen gick vi till Guldsmedjan (tror jag det hette) på Allégatan för att kolla vad det kostade att göra kopia på mitt örhänge. Det visade sig efter många om och men att dom inte ens kunde tänka sig göra kopia på det. Det skar inom mig, och jag förstod att det var kört.
Kommer jag någonsin få tillbaka dig?
Vi sa hejdå på busstorget och jag tog 16:25 bussen hem. Och när jag kommer hem är det något som gör mig så oerhört glad att jag knappt kan hålla det inne. Men ingen mer ska få veta, det är bara Rania och mamma som vet. Kankse ska tala om det för min bror också. Inte ens Olle ska få veta! =D Hehe.. Nu när allt kommer omkring känner jag mig mer gladare än någonsin. Känner mig så positiv till allt. Hade även min första svenska B lektion idag. Det gick bra, vi skulle framföra en dikt på ett roligt sätt och våran grupp lyckades bra.
Jag hoppas att detta kommer bli ett bra år, det har börjat bra! Förutom på en front, och det är den ekonomiska delen. Men det behöver vi inte ta nu, jag tror jag klarar mig. Bara jag kommer iväg till Hultsfred 2008 med Carina och Ville så är jag fett jävla nöjd med mig själv. Så ska jag lära mig dricka öl innan dess också, fan va go sommar det kommer bli. Hoppas bara jag och Olle håller ihop, då skulle allt vara perfekt. Riktigt jävla perfekt!
Kommer jag någonsin få tillbaka dig?
Vi sa hejdå på busstorget och jag tog 16:25 bussen hem. Och när jag kommer hem är det något som gör mig så oerhört glad att jag knappt kan hålla det inne. Men ingen mer ska få veta, det är bara Rania och mamma som vet. Kankse ska tala om det för min bror också. Inte ens Olle ska få veta! =D Hehe.. Nu när allt kommer omkring känner jag mig mer gladare än någonsin. Känner mig så positiv till allt. Hade även min första svenska B lektion idag. Det gick bra, vi skulle framföra en dikt på ett roligt sätt och våran grupp lyckades bra.
Jag hoppas att detta kommer bli ett bra år, det har börjat bra! Förutom på en front, och det är den ekonomiska delen. Men det behöver vi inte ta nu, jag tror jag klarar mig. Bara jag kommer iväg till Hultsfred 2008 med Carina och Ville så är jag fett jävla nöjd med mig själv. Så ska jag lära mig dricka öl innan dess också, fan va go sommar det kommer bli. Hoppas bara jag och Olle håller ihop, då skulle allt vara perfekt. Riktigt jävla perfekt!
Det gör ont faktiskt ='(
Helvete, helvete, helvete, helvete......... HELVETE!
Jag är så jävla smart, vore publicera det överallt.... Men helvete... Jag visste det! *ont i hjärtat*
Varför kan han itne bara säga det, varför ska jag behöva gå och tro saker? Varför ska han vara så........ egoistisk? Det kanske var helt fel ord, men det känns så nu. Jag fick bara tanken nu i morse, en tanke som jag trodde kunde vara svaret till min fråga. Och......... WOLLA! Jag hade så jävla rätt... Och det gör så jääävla ont, varför frågade jag ens? Nu kommer jag lida av detta jätte länge... Helvete... Ska jag skylla mig själv? Det tycker jag inte, jag hade all rätt att få veta. Jag HATAR när sådant här händer... När jag går och tänker på saker o tror det värsta, och sen visar det sig att det är så. Är det då konstigt att jag är som jag är? NEJ! Det är inte det minsta konstigt, för då tror ju jag självklart att jag har rätt i stort sett varje gång jag tänker dåliga saker. Vilket ger mig ett för jävligt liv. Men men, detta var mitt fel, allt var mitt fel. Verkligen allt.. Han gör ju aldrig några fel.
1. Det är jag som säger att jag tänker på honom, saknar honom eller älskar honom
(tydligen för ofta)
2. Det är jag som går o tänker fruktansvärda saker
(som slår in)
3. Det är jag som är så dum och frågar honom och därefter får reda på svaret
(vilket gjorde jävligt ont)
Men nu vet jag, och då ska jag försöka göra så också. Ska försöka göra honom glad, jag vill göra allt för honom. Jag ska sluta säga att jag saknar honom, att jag tänker på honom och hur mycket jag älskar honom och bryr mig om honom. Sen får väl vi se hur älskad han känner sig, idiot....
Varför kan han itne bara säga det, varför ska jag behöva gå och tro saker? Varför ska han vara så........ egoistisk? Det kanske var helt fel ord, men det känns så nu. Jag fick bara tanken nu i morse, en tanke som jag trodde kunde vara svaret till min fråga. Och......... WOLLA! Jag hade så jävla rätt... Och det gör så jääävla ont, varför frågade jag ens? Nu kommer jag lida av detta jätte länge... Helvete... Ska jag skylla mig själv? Det tycker jag inte, jag hade all rätt att få veta. Jag HATAR när sådant här händer... När jag går och tänker på saker o tror det värsta, och sen visar det sig att det är så. Är det då konstigt att jag är som jag är? NEJ! Det är inte det minsta konstigt, för då tror ju jag självklart att jag har rätt i stort sett varje gång jag tänker dåliga saker. Vilket ger mig ett för jävligt liv. Men men, detta var mitt fel, allt var mitt fel. Verkligen allt.. Han gör ju aldrig några fel.
1. Det är jag som säger att jag tänker på honom, saknar honom eller älskar honom
(tydligen för ofta)
2. Det är jag som går o tänker fruktansvärda saker
(som slår in)
3. Det är jag som är så dum och frågar honom och därefter får reda på svaret
(vilket gjorde jävligt ont)
Men nu vet jag, och då ska jag försöka göra så också. Ska försöka göra honom glad, jag vill göra allt för honom. Jag ska sluta säga att jag saknar honom, att jag tänker på honom och hur mycket jag älskar honom och bryr mig om honom. Sen får väl vi se hur älskad han känner sig, idiot....
När är det över?
Usch, nu är jag så trött på allt. Hoppas detta kommer gå bra nu, att jag står aningen stabilt. Jag tror jag mår ganksa dåligt över att det snart är jul. Och vid denna årstiden förra året mådde jag jätte dåligt, samtidigt som jag mådde jätte bra. Men jag vill inte tillbaka dit igen. Jag vill att tiden ska stå still. Jag vill inte att Olle ska åka till Charmonix, det känns jätte obehagligt, verkligen. Men jag tänker verkligen inte be honom att inte åka, aldrig i livet. Vill han åka så självklart att han ska få göra det. Men jag....... Jo, nej.... Kanske.. Jag vet inte om jag litar på honom. Men jag gör det, tror jag. Egentligen, bara mina tidigare erfarenheter som inte vill släppa in honom till 100% och det känns förjävligt. Förjävligt att jag inte skall kunna lita på någon igen pågrund av en fuckad jävla idiot.
Jag skaffade nya P-Piller idag. Detta är dom sista jag kan testa, sen har jag testat alla "som jag får", så att säga. Eftersom pappa har diabetes osv. Yasmin heter dom, svindyra. 240:- eller vad det var. Och det ska jag ha råd med? Ärligt jag måste skaffa ett jobb, kan ingen hjälpa mig att skriva en jobbansökan, jag är verkligen jätte dålig på sådant. Och vart ska man söka? Jag är ledig på måndagar och torsdagar, så något man kan jobba med under en förmiddag etc.
Detta går skit, allt jag lovade mig själv har rasat ihop. Allt om att jag skulle låta Olle vara lite ifred och att jag skulle släppa taget lite. Allt har bara rasat ihop. Jag blir jätte lätt sur för nästan ingenting, akn få utbrott utan anledning osv. Igår höll jag på att klappa ihop. Det va så mycket på en gång. Jag kommer inte hinna tenta in min Historia A denna terminen, Jesper lämnar mig inte ifred, Carina skulle tydligen inte med ut nu på lödag som hon lovade, Olle lackar när jag blir sur/ledsen för skitsaker, pappa är ett rövhål... Jag känner för stor press. Det är jätte jobbigt, jag har aldrig haft såhär mycket att tänka på, plus att jag ska ha min mens denna veckan också. Ännu värre. Jag vill inte vara 18, jag vill inte ta ansvar! Varför kan inte allt vara som innan? Som för några år sedan, fast med mina nuvarande vänner? När man inte behövde bry sig ett skit, man behövde inte tänka på framtiden, vad man vill blir, vad som måste göras och hur allt funkar. Jag klarar itne det här, jag vill bort, starta om på nytt.
Allt det här med Olle känns underbart, det gör det verkligen. Bland det finsaste som har hänt mig faktsikt, om det nu inte faktisk ÄR det finsaste? Men så länge jag behandlar honom såhär så vet inte jag hur länge till han orkar. Jag gör inte detta medvetet, det är som en lite djävul som dyker upp inom mig och tar över min kontroll och styr och ställer hur den vill. Och vad jag ville säga med det är att jag sårar inte Olle med vilje, det skulle jag aldrig vilja göra. Jag vet att jag gör fel ibland, men alla gör vi fel. Vi är inte felfria, och det är meningen att man ska lära sig av sina misstag. Ibland måste man kanske göra samma misstag flera gånger för att fatta vad som egentligen händer. Jag vill vara Olles lilla tjej så länge han vill det, och jag tänker verkligen försöka bättra mig. Kanske vänder mitt humör helt nu när jag byter P-Piller? Jag kanske blir som jag en gång var: hisprig, glad, spred inte ut massa saker om mitt liv på internet (??) och var inte lika beroende av denna kärlek. Jag kunde klara mig utan den där känslan som just nu får mig att bli helt galen; känslan av att jag måste vara i närheten av honom för att kunna försökra mig över att han inte gör något dumt. Jag kunde chilla, kunde ta det lugnt, jag fattar inte varför allt bara försvann. Give it back!
Jag tänker inte ge mig, jag tänker kämpa för mitt liv. Jag känner att jag hittat något att leva för, något jag kan ägna mitt liv åt, något som betyder något! Men tyvärr känns det ibland som att jag visar mer kärlek än vad jag får tillbaka, men allt har ju sina anledningar. Men jag tror inte det är dåliga sådanna i detta tillfället, jag tror det är av bra skäl. Och det är jag väldigt tacksam över. <3
Jag skaffade nya P-Piller idag. Detta är dom sista jag kan testa, sen har jag testat alla "som jag får", så att säga. Eftersom pappa har diabetes osv. Yasmin heter dom, svindyra. 240:- eller vad det var. Och det ska jag ha råd med? Ärligt jag måste skaffa ett jobb, kan ingen hjälpa mig att skriva en jobbansökan, jag är verkligen jätte dålig på sådant. Och vart ska man söka? Jag är ledig på måndagar och torsdagar, så något man kan jobba med under en förmiddag etc.
Detta går skit, allt jag lovade mig själv har rasat ihop. Allt om att jag skulle låta Olle vara lite ifred och att jag skulle släppa taget lite. Allt har bara rasat ihop. Jag blir jätte lätt sur för nästan ingenting, akn få utbrott utan anledning osv. Igår höll jag på att klappa ihop. Det va så mycket på en gång. Jag kommer inte hinna tenta in min Historia A denna terminen, Jesper lämnar mig inte ifred, Carina skulle tydligen inte med ut nu på lödag som hon lovade, Olle lackar när jag blir sur/ledsen för skitsaker, pappa är ett rövhål... Jag känner för stor press. Det är jätte jobbigt, jag har aldrig haft såhär mycket att tänka på, plus att jag ska ha min mens denna veckan också. Ännu värre. Jag vill inte vara 18, jag vill inte ta ansvar! Varför kan inte allt vara som innan? Som för några år sedan, fast med mina nuvarande vänner? När man inte behövde bry sig ett skit, man behövde inte tänka på framtiden, vad man vill blir, vad som måste göras och hur allt funkar. Jag klarar itne det här, jag vill bort, starta om på nytt.
Allt det här med Olle känns underbart, det gör det verkligen. Bland det finsaste som har hänt mig faktsikt, om det nu inte faktisk ÄR det finsaste? Men så länge jag behandlar honom såhär så vet inte jag hur länge till han orkar. Jag gör inte detta medvetet, det är som en lite djävul som dyker upp inom mig och tar över min kontroll och styr och ställer hur den vill. Och vad jag ville säga med det är att jag sårar inte Olle med vilje, det skulle jag aldrig vilja göra. Jag vet att jag gör fel ibland, men alla gör vi fel. Vi är inte felfria, och det är meningen att man ska lära sig av sina misstag. Ibland måste man kanske göra samma misstag flera gånger för att fatta vad som egentligen händer. Jag vill vara Olles lilla tjej så länge han vill det, och jag tänker verkligen försöka bättra mig. Kanske vänder mitt humör helt nu när jag byter P-Piller? Jag kanske blir som jag en gång var: hisprig, glad, spred inte ut massa saker om mitt liv på internet (??) och var inte lika beroende av denna kärlek. Jag kunde klara mig utan den där känslan som just nu får mig att bli helt galen; känslan av att jag måste vara i närheten av honom för att kunna försökra mig över att han inte gör något dumt. Jag kunde chilla, kunde ta det lugnt, jag fattar inte varför allt bara försvann. Give it back!
Jag tänker inte ge mig, jag tänker kämpa för mitt liv. Jag känner att jag hittat något att leva för, något jag kan ägna mitt liv åt, något som betyder något! Men tyvärr känns det ibland som att jag visar mer kärlek än vad jag får tillbaka, men allt har ju sina anledningar. Men jag tror inte det är dåliga sådanna i detta tillfället, jag tror det är av bra skäl. Och det är jag väldigt tacksam över. <3
Jag älskar dig, Olle. Det kan ingen ta ifrån mig.. "You're my reason to wake up in the morning"
Det vackraste jag vet
Olle Andreasson, du är mitt allt. Tack för att jag fick träffa dig. Detta har vart det bästa året någonsin, och det är på grund av dig och alla nya vänner jag fått. Ni har gjort mig glada och fått mig lägga mitt förflutna bakom mig.
Jag vet att endel folk har saker emot dig, jag vet att du har saker emot endel folk. Det kan vara störande, men du hag gjort sådanna fruktansvärt stora framsteg, och ingen blir gladare än jag. Speciellt när jag får höra det från andra.
Jag vet inte vad jag ska skriva! Jag är jätte tråkig, men det har inte hänt något som jag ORKAR skriva om. Skriver redan dagbok vid sidan om liksom. NÄ nu ska jag spela pokemon
Jag vet att endel folk har saker emot dig, jag vet att du har saker emot endel folk. Det kan vara störande, men du hag gjort sådanna fruktansvärt stora framsteg, och ingen blir gladare än jag. Speciellt när jag får höra det från andra.
Jag vet inte vad jag ska skriva! Jag är jätte tråkig, men det har inte hänt något som jag ORKAR skriva om. Skriver redan dagbok vid sidan om liksom. NÄ nu ska jag spela pokemon
Försvinn ur mitt liv!
Jag har försökt, försökt så många gånger! Men det blir alltid samma sak.
Det räcker nu, jag orkar verkligen inte mer. Ja jag vet, jag har sagt detta innan. Men saken är den att man blir starkare och starkare ju mer man såras, eller hur? Suck, jag vet inte hur jag ska hantera denna situationen. Låtsas som att jag inte bryr mig? Ja, det var väl så jag försökte få honom att tro. Men usch, detta gav mig fan ärr.
Ehm, kanske borde säga också att detta handlar inte om Olle, så ni som bara bryr er om mig o Olle kan ju sluta läsa med en gång. För det här handlar om en som är hatad av de flästa just nu och sen en tid tillbaka. Nämnligen Jesper... Jag har undvikt honom sen vi var hos Tony för tre vockor sedan, har inte velat prata med honom så mkt osv.. Det beror på att jag har fått höra på håll att han går runt o säger till folk att jag o han kommer bli tillsammans igen, och att han vet vart knapparna sitter på mig; trycker han på rätt knapp finns det inget stopp på mig. Och han går omkring o tror att jag är såld på honom, när jag i självaste verket äcklas av honom. Jag har talat om för honom att jag inte tänker bli tillsammans med honom, likamed förbannat så säger han att han kommer vänta på mig o att det kommer bli vi två i slutet ändå. Jag retar mig så oerhört mycket på det.
Men idag, just idag, så var det en såndär dag som började dåligt men som man trodde skulle bli bättre framåt eftermiddagen. Men så¨fan heller. Jag kommer hem efter att ha vart i Knalleland med mamma o mormor, sätter mig framför datorn o loggar in på msn. Där börjar allt. Jesper startar konversationen med "det är så mycket som du inte vet" o bla bla bla. Det är ju klart att jag börjar undra. Det slog ju mig i bakhuvudet: "Nu tänker han få mig irriterad och ledsen". Men vi babblar på med smileys osv. Jag nämner även att om han säger vad det är han vill ha sagt någon jävla gång så kan jag berätta om när jag började träffa Olle (för det har han vart intresserad av). Då börjar det bli en konflikt. Han säger: "Ne jag var väl inte alltid så snäll", sen "Ne jag var väl ingen ängel 3-4 gånger". Under tiden vi var ihop nu asså. Och saken var ju den att han ville itne säga vad det var, utan han skulle provocera fram det. Så sa jag det: "Har du vart otrogen elelr vad är det du försöker komma fram till? När och med vilka?" Han vägrade säga när o med vilka. Sen kommer han med "Nje, första gången var när jag festade själv med mina kompisar". Sen babblade han på med massa skumma saker. Sen kommer vi fram till vilka gånger det faktiskt var, och det känns som att någon hugger mig med en kniv i ryggen så att mina lungor töms. Minnerna bara for genom huvudet, hur jag smiter ut i natten för att han lovat att komma runt 23:00 tiden, men inte kommer. Och han svarar inte när jag ringer, han är på fest. När jag väl får tag på honom vägrar han prata med mig och säger att han ska ringa upp men ringer aldrig. Hans kompisar svarar i telefonen. Jag satt i en snödriva till klockan blev typ tre eller något. Sen bad jag honom dra åt helvete i telefonen o gick in, men somnade aldrig.
Det var EN av alla gånger han "tatt livet av mig". Men hmm, tillbaka till våran konversation. Han vägrade fortfarande att säga namn på personerna. Antagligen eftersom att han ljög o var rädd att jag skulle fråga ut personerna som han nämnde. Men tillslut gav jag upp, jag tyckte situationerna talade för sig själva. Jag avslutade med att säga "Jag kan stolt säga att jag aldrig var otrogen mot dig". Då säger han "Jag vet, men jag ångrar ingenting"
Jag bryter ihop, jag fattar inte hur man kan vara så iskall. Varför säger han det nu? 10 månader efter att vi gjort slut? Vad är det för FEL på honom!? Hur kan han se mig i ögonen? Jag trodde verkligen inte att jag blivit bedragen, jag trodde verkligen inte det. Ska han ge mig ännu fler men för livet? Jag orkar inte det här, jag är inte värd det här! Det räcker med alla saker Olle har fått kämpa för, alla fobier jag haft och fortfarande har kvar. Varför ska Olle få lida med det när det är Jespers jävla fel att jag har blivit sånhär!? Jag ska säga en sak, de vänner jag har som lärt känna mig nu det senaste, detta är inte jag. Jag var inte sånhär innan. Jag har knappt några vänner kvar som jag kände innan jag blev såhär "emo" och rädd så att säga. Så försiktig och tillbakadragen, jag är inte sån egentligen! Jag är hyper, jag är glad, jag är busig, jag gör saker man inte får, jag skiter i vad andra tycker, jag står upp för mig själv. Men inte längre, jag VÅGAR inte :'( Alicia är nog den enda jag har gått med mig i vått o torrt genom alla år, tack för det Alli.
Men nu pallar jag itne mer, jag söker tröst men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag kan inte vända mig till dom som hatar Jesper eller dom som inte vet vem han är eller känner honom. Jag har inga vänner kvar som känner honom bra känns det som.
Jag är så oerhört tacksam för att jag träffade Olle, han har hjälpt mig göra så otroligt stora framsteg. Allt jag vill är att lägga Jesper bakom mig, det har jag velat så länge nu. Men varför händer det aldrig något >__<
Det räcker nu, jag orkar verkligen inte mer. Ja jag vet, jag har sagt detta innan. Men saken är den att man blir starkare och starkare ju mer man såras, eller hur? Suck, jag vet inte hur jag ska hantera denna situationen. Låtsas som att jag inte bryr mig? Ja, det var väl så jag försökte få honom att tro. Men usch, detta gav mig fan ärr.
Ehm, kanske borde säga också att detta handlar inte om Olle, så ni som bara bryr er om mig o Olle kan ju sluta läsa med en gång. För det här handlar om en som är hatad av de flästa just nu och sen en tid tillbaka. Nämnligen Jesper... Jag har undvikt honom sen vi var hos Tony för tre vockor sedan, har inte velat prata med honom så mkt osv.. Det beror på att jag har fått höra på håll att han går runt o säger till folk att jag o han kommer bli tillsammans igen, och att han vet vart knapparna sitter på mig; trycker han på rätt knapp finns det inget stopp på mig. Och han går omkring o tror att jag är såld på honom, när jag i självaste verket äcklas av honom. Jag har talat om för honom att jag inte tänker bli tillsammans med honom, likamed förbannat så säger han att han kommer vänta på mig o att det kommer bli vi två i slutet ändå. Jag retar mig så oerhört mycket på det.
Men idag, just idag, så var det en såndär dag som började dåligt men som man trodde skulle bli bättre framåt eftermiddagen. Men så¨fan heller. Jag kommer hem efter att ha vart i Knalleland med mamma o mormor, sätter mig framför datorn o loggar in på msn. Där börjar allt. Jesper startar konversationen med "det är så mycket som du inte vet" o bla bla bla. Det är ju klart att jag börjar undra. Det slog ju mig i bakhuvudet: "Nu tänker han få mig irriterad och ledsen". Men vi babblar på med smileys osv. Jag nämner även att om han säger vad det är han vill ha sagt någon jävla gång så kan jag berätta om när jag började träffa Olle (för det har han vart intresserad av). Då börjar det bli en konflikt. Han säger: "Ne jag var väl inte alltid så snäll", sen "Ne jag var väl ingen ängel 3-4 gånger". Under tiden vi var ihop nu asså. Och saken var ju den att han ville itne säga vad det var, utan han skulle provocera fram det. Så sa jag det: "Har du vart otrogen elelr vad är det du försöker komma fram till? När och med vilka?" Han vägrade säga när o med vilka. Sen kommer han med "Nje, första gången var när jag festade själv med mina kompisar". Sen babblade han på med massa skumma saker. Sen kommer vi fram till vilka gånger det faktiskt var, och det känns som att någon hugger mig med en kniv i ryggen så att mina lungor töms. Minnerna bara for genom huvudet, hur jag smiter ut i natten för att han lovat att komma runt 23:00 tiden, men inte kommer. Och han svarar inte när jag ringer, han är på fest. När jag väl får tag på honom vägrar han prata med mig och säger att han ska ringa upp men ringer aldrig. Hans kompisar svarar i telefonen. Jag satt i en snödriva till klockan blev typ tre eller något. Sen bad jag honom dra åt helvete i telefonen o gick in, men somnade aldrig.
Det var EN av alla gånger han "tatt livet av mig". Men hmm, tillbaka till våran konversation. Han vägrade fortfarande att säga namn på personerna. Antagligen eftersom att han ljög o var rädd att jag skulle fråga ut personerna som han nämnde. Men tillslut gav jag upp, jag tyckte situationerna talade för sig själva. Jag avslutade med att säga "Jag kan stolt säga att jag aldrig var otrogen mot dig". Då säger han "Jag vet, men jag ångrar ingenting"
Jag bryter ihop, jag fattar inte hur man kan vara så iskall. Varför säger han det nu? 10 månader efter att vi gjort slut? Vad är det för FEL på honom!? Hur kan han se mig i ögonen? Jag trodde verkligen inte att jag blivit bedragen, jag trodde verkligen inte det. Ska han ge mig ännu fler men för livet? Jag orkar inte det här, jag är inte värd det här! Det räcker med alla saker Olle har fått kämpa för, alla fobier jag haft och fortfarande har kvar. Varför ska Olle få lida med det när det är Jespers jävla fel att jag har blivit sånhär!? Jag ska säga en sak, de vänner jag har som lärt känna mig nu det senaste, detta är inte jag. Jag var inte sånhär innan. Jag har knappt några vänner kvar som jag kände innan jag blev såhär "emo" och rädd så att säga. Så försiktig och tillbakadragen, jag är inte sån egentligen! Jag är hyper, jag är glad, jag är busig, jag gör saker man inte får, jag skiter i vad andra tycker, jag står upp för mig själv. Men inte längre, jag VÅGAR inte :'( Alicia är nog den enda jag har gått med mig i vått o torrt genom alla år, tack för det Alli.
Men nu pallar jag itne mer, jag söker tröst men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag kan inte vända mig till dom som hatar Jesper eller dom som inte vet vem han är eller känner honom. Jag har inga vänner kvar som känner honom bra känns det som.
Jag är så oerhört tacksam för att jag träffade Olle, han har hjälpt mig göra så otroligt stora framsteg. Allt jag vill är att lägga Jesper bakom mig, det har jag velat så länge nu. Men varför händer det aldrig något >__<
Jag älskar dig, du är verkligen det vackraste som hänt mig. Tack för att du finns!
Tack för att ni finns
"Jag saknar inte honom, jag karar mig utan honom i en vecka. Om han finner lycka i att supa så får väl han göra det, jag bryr mig inte. Jag är glad ändå"
Vem försöker jag lura?!
Jag låg vaken halva natten och hoppades på att få ett sms från honom, hoppades på att han skulle bry sig. Jag skrev ner massa citat på mina tapeter, varför vet jag inte. Jag har svurit att inte skicka något mer sms till honom under veckan, och jag tänker hålla det. Jag ska klara det, han behöver känna sig ägd. Jag tänker inte låta mig besegras av honom, jag tänker inte låta Kalle ha rätt. Olle ska ändra på sig, han ska det! För jag tror på honom :( Jag luktade även på hans tröja, vilket jag också sagt åt mig själv att inte göra. Då rasade allt. Jag kände mig mer ensam än jag gjort tidigare. Det vill säga när han var på festival i somras i två veckor. Men då hörde han av sig, han ringde och han svarade på mina sms. Tårarna forsade längst kinderna och jag kände att jag inte står ut mer. Mobilen lyste till, och jag for som en pil över sängen, men det var bara en varningstext: "Batteriet laddat". Jag hoppades för mycket på att det skulle vara Olle som skickat ett sms. Jag visste innerst inne att det aldrig skulle ske. Och ah, i morses fanns inget sms. Det var helt tomt. Och det gjorde fruktansvärt ont att se det.
Igår var jag med Zarah och Tony. Vi skulle egentligen bara fikat, men va med dom hela dagen istället. Jag behövde det, jag pallar fan inte en natt till ensam. Jag kommer fan ta kol på mig själv. Vet dock itne vad jag ska göra idag än. Måste läsa historia!!! Men jag orkar itne det. Kanske drar till Carina, men helvete... Sandared >__< Men skärp dig, Jusse! Tänk på Avril (i) "I'm not gonna cry about some stupid guy, a guy who thinks he's all that" Jag älskar henne.
Tack för er som bryr er<3
Kan ju säga att ni står rätt jävla mycket högre upp på älska-listan än Olle :-/
Tack för att ni finns!
Vem försöker jag lura?!
Jag låg vaken halva natten och hoppades på att få ett sms från honom, hoppades på att han skulle bry sig. Jag skrev ner massa citat på mina tapeter, varför vet jag inte. Jag har svurit att inte skicka något mer sms till honom under veckan, och jag tänker hålla det. Jag ska klara det, han behöver känna sig ägd. Jag tänker inte låta mig besegras av honom, jag tänker inte låta Kalle ha rätt. Olle ska ändra på sig, han ska det! För jag tror på honom :( Jag luktade även på hans tröja, vilket jag också sagt åt mig själv att inte göra. Då rasade allt. Jag kände mig mer ensam än jag gjort tidigare. Det vill säga när han var på festival i somras i två veckor. Men då hörde han av sig, han ringde och han svarade på mina sms. Tårarna forsade längst kinderna och jag kände att jag inte står ut mer. Mobilen lyste till, och jag for som en pil över sängen, men det var bara en varningstext: "Batteriet laddat". Jag hoppades för mycket på att det skulle vara Olle som skickat ett sms. Jag visste innerst inne att det aldrig skulle ske. Och ah, i morses fanns inget sms. Det var helt tomt. Och det gjorde fruktansvärt ont att se det.
Igår var jag med Zarah och Tony. Vi skulle egentligen bara fikat, men va med dom hela dagen istället. Jag behövde det, jag pallar fan inte en natt till ensam. Jag kommer fan ta kol på mig själv. Vet dock itne vad jag ska göra idag än. Måste läsa historia!!! Men jag orkar itne det. Kanske drar till Carina, men helvete... Sandared >__< Men skärp dig, Jusse! Tänk på Avril (i) "I'm not gonna cry about some stupid guy, a guy who thinks he's all that" Jag älskar henne.
Tack för er som bryr er<3
Kan ju säga att ni står rätt jävla mycket högre upp på älska-listan än Olle :-/
Tack för att ni finns!
Hej Helvetet
Vad ska jag ta mig till ?! Jag vet inte vart jag ska vända mig, jag vet itne vad jag ska göra, jag vet inte någonting! Alla åker bort, nästan inga vänner kvar i Borås längre. Blir så jävla less på allt. Och Olle svarar inte på mina sms typ, och gör han det så skriver han inget viktigt. Han frågar inte hur jag mår, vad jag gör, vad jag har gjort eller hur allt är. Han skriver inte att han saknar mig eller att han älskar mig heller. "Fuck va töntig hon är, han har vart borta i en dag!" tänker la du. Men nu är det såhär att jag träffade Ted igår och satt med honom på Lilla Krogen. Tog en Smirnoff Ice och tre shots. När jag kommer hem så får jag världens utskällning för att ha vart på krogen en vardag. Får höra att jag är dum i huvudet, att jag inte klarar av någonting, att jag är omogen och att jag gör jag det en gång till så skickar dom ut mig i skogen så jag fryser ihjäl. Då kom allting:
* Olle är i skottland, kommer inte hem förrän på söndag
* Rania är i Göteborg hos Andie resten av lovet
* Maria åker till stugan på onsdag (i morgon) och ska vara där till lördag
* Ville och några åker till Köpenhamn på onsdag (i morgon) och stannar där veckan ut
* Jag är ovän med Emmelie, och antagligen Lillen också, på grund av Olle
* Jag är ovän med Jesper, för min morsa ringer till honom när hon är full
* Jag ska läsa 250 sidor i historia innan lovet är slut
* Har ingen aning om vad jag ska göra på Halloween
* Mamma och Pappa är sura som as
Och då ville jag ha tröst av Olle, men han svarade inte på mina sms. Förrän 3 ½ timma senare när han sa: "Jag såg dina sms nu, har inte hört att jag fått några".
1. Han frågade inte hur det var med mig eller någonting.
2. Han svarade inte på mina tidigare frågor jag ställt under dagen.
3. Han skrev inte att han älskar mig, trots att jag skrivit det som en idiot i varje sms för att jag behövde höra det.
Jag orkar snart inte mer, jag kommer stänga in mig i ett tomrum eller nått...
Helvetet, here I come
* Olle är i skottland, kommer inte hem förrän på söndag
* Rania är i Göteborg hos Andie resten av lovet
* Maria åker till stugan på onsdag (i morgon) och ska vara där till lördag
* Ville och några åker till Köpenhamn på onsdag (i morgon) och stannar där veckan ut
* Jag är ovän med Emmelie, och antagligen Lillen också, på grund av Olle
* Jag är ovän med Jesper, för min morsa ringer till honom när hon är full
* Jag ska läsa 250 sidor i historia innan lovet är slut
* Har ingen aning om vad jag ska göra på Halloween
* Mamma och Pappa är sura som as
Och då ville jag ha tröst av Olle, men han svarade inte på mina sms. Förrän 3 ½ timma senare när han sa: "Jag såg dina sms nu, har inte hört att jag fått några".
1. Han frågade inte hur det var med mig eller någonting.
2. Han svarade inte på mina tidigare frågor jag ställt under dagen.
3. Han skrev inte att han älskar mig, trots att jag skrivit det som en idiot i varje sms för att jag behövde höra det.
Jag orkar snart inte mer, jag kommer stänga in mig i ett tomrum eller nått...
Helvetet, here I come
Julafton om 2 månader!
Inte för att jag längtar, men ändå.. Dagen har vart underbar samtidigt som den har sugit getpung. Jag var tvungen att vakna 06:45 för att olle skulle till skolan. Sen stannar jag hos honom och sover i drygt 4 ½ timma, sen kommer han hem o väcker mig igen. Så ligger vi där o gosar och har det bra. Men sen får han för sig att han ska sova, och eftersom jag var jätte pigg efter att ha svit så mycket så cpar jag med honom. Sen slutar det med att vi går ut och går, vilket ledde till att vi gick ner till sjön och sen runt och kom ut vid blomsteraffären, och gick sedan bakvägen runt vid skolan o sen in på ICA för att hämta hans lönebesked. Sen gick vi hem till honom igen och sov, sen drog jag hem.
På promenaden gjorde vi dock något underbart ^^ Först satte vi oss på vid sjön på en båt, det var regnbåge, fast bara en prick. Typ ett moln som var en regnbåge. Sen kastade vi löv upp i luften :) det kändes mysigt o så... Men denna hösten känns inte lika jobbig som förra hösten.. Det måste bero på olle ( i )
265 dagar sen första kyssen<3
På promenaden gjorde vi dock något underbart ^^ Först satte vi oss på vid sjön på en båt, det var regnbåge, fast bara en prick. Typ ett moln som var en regnbåge. Sen kastade vi löv upp i luften :) det kändes mysigt o så... Men denna hösten känns inte lika jobbig som förra hösten.. Det måste bero på olle ( i )
265 dagar sen första kyssen<3
Jag kärlekar dig, Olle Andreasson. Hösten känns på något sätt så underbar
En grön rubin!
Så kan man väl inte säga?!
Tänkte att det var dags att blogga igen. Ska in till stan 17:30, det är demonstration på Stora Torget här i Borås om ordningsomdömen. Vi håller på dig, Frick!
Men okej. Jag måste säga att jag mår jävligt dåligt just nu. Du kan tycka att jag är pucko i huvudet eller vad fan som helst, men det beror på följande; Olle ska utomlands, till Glasgow i Skottland. "Det är väl inte så farligt" tänker du, men för mig är det det. Det är inte det att jag inte litar på honom, eller jo. Men jag vill gärna göra det, men jag är rädd för att skapa ett för stort förtroende för någon igen. Jag vet att han inte är som dom andra fittorna jag haft, men jag är rädd ändå. Var hemma hos Tony igår, Jesper var där också. Vi satt o snackade lite o så om detta. Jesper kollar mina sända sms, och börjar skratta jätte högt: "HAHA, Bellini tror att Olle ska vara otrogen nu när han reser bort! Det kan jag ju säga att dom tre kommer ju pippa järnet där nere. Jag är också kille, vet la fan hur dom funkar." Jag fick gråten i halsen och sa att jag ville ha tillbaka min mobil, vilket jag inte fick med en gång. Tårarna började forsa längst kinderna på mig o jag vände bort huvudet. Då sa Jesper att han bara skojade, men jag vände inte tillbaka huvudet för det. Det enda jag sa va: "Det var inte kul, jag låg vaken hela natten och grät för just detta. Det är inget du borde skämta om". Sen försökte Tony komma in i bilden. Han hade vart där för nått år sedan och försökte trösta mig med meningar som "Men Jusse jag har vart där. Man vill inte sätta på dom tjejerna där, dom är bara äckliga, fula och tjocka. Jätte vidriga". Men det hjälpte inte så bra.
Sen lyssnade jag på Håkan Hellström - Vi två, 17 år och fick en klump i magen, någon slags oro. Jag fattar itne varför? Men jag fick upp en bild på Olle, helt plötsligt mådde jag jätte dåligt. Jag fattar ingenting O_o Rätt obehaglig känsla, speciellt när jag inte vet vad den vill.
Ska kanske sova hos Olle sen, jag vet inte. Men vi är typ lediga i morgon, så det gör nog inte så mycket om jag sover över. Vi ska träffas vid 18:00 nu i stan på demonstrationen. Sen får väl vi se vad som händer efter det. Fuck va ont i magen jag fick av låthelvetet. Jag fattar inte!?
Tänkte att det var dags att blogga igen. Ska in till stan 17:30, det är demonstration på Stora Torget här i Borås om ordningsomdömen. Vi håller på dig, Frick!
Men okej. Jag måste säga att jag mår jävligt dåligt just nu. Du kan tycka att jag är pucko i huvudet eller vad fan som helst, men det beror på följande; Olle ska utomlands, till Glasgow i Skottland. "Det är väl inte så farligt" tänker du, men för mig är det det. Det är inte det att jag inte litar på honom, eller jo. Men jag vill gärna göra det, men jag är rädd för att skapa ett för stort förtroende för någon igen. Jag vet att han inte är som dom andra fittorna jag haft, men jag är rädd ändå. Var hemma hos Tony igår, Jesper var där också. Vi satt o snackade lite o så om detta. Jesper kollar mina sända sms, och börjar skratta jätte högt: "HAHA, Bellini tror att Olle ska vara otrogen nu när han reser bort! Det kan jag ju säga att dom tre kommer ju pippa järnet där nere. Jag är också kille, vet la fan hur dom funkar." Jag fick gråten i halsen och sa att jag ville ha tillbaka min mobil, vilket jag inte fick med en gång. Tårarna började forsa längst kinderna på mig o jag vände bort huvudet. Då sa Jesper att han bara skojade, men jag vände inte tillbaka huvudet för det. Det enda jag sa va: "Det var inte kul, jag låg vaken hela natten och grät för just detta. Det är inget du borde skämta om". Sen försökte Tony komma in i bilden. Han hade vart där för nått år sedan och försökte trösta mig med meningar som "Men Jusse jag har vart där. Man vill inte sätta på dom tjejerna där, dom är bara äckliga, fula och tjocka. Jätte vidriga". Men det hjälpte inte så bra.
Sen lyssnade jag på Håkan Hellström - Vi två, 17 år och fick en klump i magen, någon slags oro. Jag fattar itne varför? Men jag fick upp en bild på Olle, helt plötsligt mådde jag jätte dåligt. Jag fattar ingenting O_o Rätt obehaglig känsla, speciellt när jag inte vet vad den vill.
Ska kanske sova hos Olle sen, jag vet inte. Men vi är typ lediga i morgon, så det gör nog inte så mycket om jag sover över. Vi ska träffas vid 18:00 nu i stan på demonstrationen. Sen får väl vi se vad som händer efter det. Fuck va ont i magen jag fick av låthelvetet. Jag fattar inte!?
Aldrig mer!
Så det är så. Från 22:35 - 01:15 gick ja goch Olle i stan och pratade om allt. Det var det vi behövde. Jag är så lycklig över att du tog tag i det, för det hade inte jag gjort. Jag hade antagligen låtit det flyta ut i sanden. Jag orkade inte med mer. Men jag har även insett mina fel, och det har även du gjort. Jag hoppas du tog in allt jag sa, för det var det som var meningen.
Jag tänker inte säga hur detta gick till eller någonting. Jag vill bara att de som lser det här ska veta att jag mår så fruktansvärt bra nu, har inte mått sähär bra på länge. Allt känns så nytt, fräsht och uppbyggande. Jag känner hur vi växer, hur vi blir större och bättre. Jag antar att det är så det ska kännas =)
Jag fick ett sms som jag aldrig trott att Olle skulle skriva, det handlade om framtiden. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Vi ska inte misstolka och förstöra detta igen, aldrig mer!
Sms:et av Olle
Jag tänker inte säga hur detta gick till eller någonting. Jag vill bara att de som lser det här ska veta att jag mår så fruktansvärt bra nu, har inte mått sähär bra på länge. Allt känns så nytt, fräsht och uppbyggande. Jag känner hur vi växer, hur vi blir större och bättre. Jag antar att det är så det ska kännas =)
Jag fick ett sms som jag aldrig trott att Olle skulle skriva, det handlade om framtiden. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Vi ska inte misstolka och förstöra detta igen, aldrig mer!
Sms:et av Olle
Det är över nu
Så lågt, alla borde få veta vad du gjorde. Men jag tänker inte lägga ut det här, för jag orkar inte bry mig om en sån människa som dig. Inte än i alla fall.. Fast jag har ju fått tillbaka mina dildos (i)
Möhippan var för övrigt hur kul som helst. Drog på krogen och jag blev dyngrak. Sen sov man typ två timmar hemma, sen ah. Sen va det skola klockan 8 i morses. Jag och Kalle kasnke ska på Resedent Evil 3 sen ikväll, får se. Annars kikar vi nog film någon annan stans elelr nått
Men som sagt, Olle. Det va ju tråkigt att det skulle sluta såhär.
Möhippan var för övrigt hur kul som helst. Drog på krogen och jag blev dyngrak. Sen sov man typ två timmar hemma, sen ah. Sen va det skola klockan 8 i morses. Jag och Kalle kasnke ska på Resedent Evil 3 sen ikväll, får se. Annars kikar vi nog film någon annan stans elelr nått
Men som sagt, Olle. Det va ju tråkigt att det skulle sluta såhär.
