Ska måla om mitt rum!
Nu är det dags för dig att kommentera. Behöver all hjälp jag kan få. Vilken färg ska jag ha?!
Fel personer läser...
Förstår inte varför man läser om någon annans liv, när man inte har med det att göra.. Egentligen? Jag läser knappt mina vänners bloggar.. Jaja, idag skallade jag Olle hur som helst... Så han har en bula i bakhuvudet o jag har en vid sidan av ögonbrynet.. Ganska klumpigt och klantigt gjort av mig om jag får säga det själv faktiskt.. Fast jag är väldigt klantig o klumpig.. Det hör man ju på namnet; Josefin Bellini. Hallå eller...
Suck, träffade det gamla goa packet i fredags; Tony, Offer, Jesper, Issah, Kim, DL osv... Det kändes faktsikt bra att träffa Jesper.. Det var inte nått farlitg alls : ) Jag kanske klarar mig igenom det här ändå.. Jag tog kort på när han och ida pussades.. Det sved inte det minsta, vilket känns oerhört skönt. Jag vet ju vilket helvete jag haft för att låta honom gå, så att säga.. Har inte riktigt velat släppa honom, men jag tror stunden har kommit. Jag är redo att starta en vänskap med honom igen, en vänskap utan något sexuellt över huvudtaget. Någon kram kanske ibland, men absolut inget mer. Jag snackade med min morsa om detta och Jesper betyder fruktansvärt mycket för mig. Han är som en bror för mig, det har han vart i snart tre år. Man släpper inte taget om en sån persone, inte jag i alla fall.. Så allt jag vill säga är..... Ida Åhman? Ta väl hand om Jesper, även ifall jag innerst inne kasnke inte tycker att han förtjänar det. Men han är ingen ond person egentligen. Håll fast vid honom, hoppas för eran skull att ni har hittat varandra och stannar kvar hos varandra.
Hittade för övrigt en mobiltelefon idag som jag vill ha. Men det står mellan två modeller. En uppskjutbar och en vanlig. Den vanligare är LITE snyggare, inte mycket. Men den uppskjutbara är fan så mkt bättre, men kostar ca 1000:- mer.
Nokia 5310
Nokia 5610
Olle, Olle, Olle ooh älskade Olle... Du kommer aldrig förstå hur mycket du betyder för mig. Och jag kommer aldrig kunna berätta det heller. Men detta förhållandet är det mest udda jag någonsin haft. Ärligt talat. Jag vet inte riktigt vad jag menar när jag säger det, men jag menar det. Har aldrig varit med om något liknande. Kanske beror det på din maktkänsla, kanske på att vi aldrig pratar i telefon, kanske på att jag inte är som jag ska... Jag vet inte, och tror inte jag kommer få reda på det heller. Men det är vi nu, och jag hoppas att jag inte säger något fel som kommer förstöra allt vi precis byggt upp. Om du bara visste hur jag känner för dig, hur mycket jag vill dela med dig och ge dig.. Men jag kommer aldrig kunna säga det med ord mellan fyra ögon. Jag har inget sådant självförtroende. Jag kan säga att jag älskar dig, men när jag väl ligger bredvid dig under natten och lyssnar till dina andetag, så känner jag ångesten komma. Jag vill bara kasta mig i dina armar och säga att jag vill stanna här för alltid! Men orden slinker inte ut, trots att dom sitter där på tungan o väntar. Kommer detta verkligen komma någonstans om du aldrig får veta? Ett brev känns konstigt, jag har redan gett dig ett sådant.. Ett sms är för vardagigt... Jag vågar inte ringa, och om jag ändå skulle det så skulle det inte kännas något om jag sa det ändå, jag ser ju dig inte i ögonen när jag säger det. Och där har vi det, jag måste se dig i ögonen.... Men jag kan inte, jag vågar inte.. Bits du? Nej, klart du inte gör. Men tänk om jag inte får någon respons? Tänk om du bara skrattar åt mig? Älskade Olle, jag vill bara att du ska veta :(
Suck, träffade det gamla goa packet i fredags; Tony, Offer, Jesper, Issah, Kim, DL osv... Det kändes faktsikt bra att träffa Jesper.. Det var inte nått farlitg alls : ) Jag kanske klarar mig igenom det här ändå.. Jag tog kort på när han och ida pussades.. Det sved inte det minsta, vilket känns oerhört skönt. Jag vet ju vilket helvete jag haft för att låta honom gå, så att säga.. Har inte riktigt velat släppa honom, men jag tror stunden har kommit. Jag är redo att starta en vänskap med honom igen, en vänskap utan något sexuellt över huvudtaget. Någon kram kanske ibland, men absolut inget mer. Jag snackade med min morsa om detta och Jesper betyder fruktansvärt mycket för mig. Han är som en bror för mig, det har han vart i snart tre år. Man släpper inte taget om en sån persone, inte jag i alla fall.. Så allt jag vill säga är..... Ida Åhman? Ta väl hand om Jesper, även ifall jag innerst inne kasnke inte tycker att han förtjänar det. Men han är ingen ond person egentligen. Håll fast vid honom, hoppas för eran skull att ni har hittat varandra och stannar kvar hos varandra.
Hittade för övrigt en mobiltelefon idag som jag vill ha. Men det står mellan två modeller. En uppskjutbar och en vanlig. Den vanligare är LITE snyggare, inte mycket. Men den uppskjutbara är fan så mkt bättre, men kostar ca 1000:- mer.
Nokia 5310 Nokia 5610Olle, Olle, Olle ooh älskade Olle... Du kommer aldrig förstå hur mycket du betyder för mig. Och jag kommer aldrig kunna berätta det heller. Men detta förhållandet är det mest udda jag någonsin haft. Ärligt talat. Jag vet inte riktigt vad jag menar när jag säger det, men jag menar det. Har aldrig varit med om något liknande. Kanske beror det på din maktkänsla, kanske på att vi aldrig pratar i telefon, kanske på att jag inte är som jag ska... Jag vet inte, och tror inte jag kommer få reda på det heller. Men det är vi nu, och jag hoppas att jag inte säger något fel som kommer förstöra allt vi precis byggt upp. Om du bara visste hur jag känner för dig, hur mycket jag vill dela med dig och ge dig.. Men jag kommer aldrig kunna säga det med ord mellan fyra ögon. Jag har inget sådant självförtroende. Jag kan säga att jag älskar dig, men när jag väl ligger bredvid dig under natten och lyssnar till dina andetag, så känner jag ångesten komma. Jag vill bara kasta mig i dina armar och säga att jag vill stanna här för alltid! Men orden slinker inte ut, trots att dom sitter där på tungan o väntar. Kommer detta verkligen komma någonstans om du aldrig får veta? Ett brev känns konstigt, jag har redan gett dig ett sådant.. Ett sms är för vardagigt... Jag vågar inte ringa, och om jag ändå skulle det så skulle det inte kännas något om jag sa det ändå, jag ser ju dig inte i ögonen när jag säger det. Och där har vi det, jag måste se dig i ögonen.... Men jag kan inte, jag vågar inte.. Bits du? Nej, klart du inte gör. Men tänk om jag inte får någon respons? Tänk om du bara skrattar åt mig? Älskade Olle, jag vill bara att du ska veta :(
Gårdagen glömmer jag aldrig...
Jag tänker knappt säga ett ord här på internet om vad som hände, det har ni ärligt talat inte med att göra... Kan berätta lite smått face to face eller över msn till några, men inget mer... Kan säga en sak, han började dra samma snack som han gjorde till Honey, att det kändes som att vi hade kommit in i någon slags...... ah nu minns jag inte ordet.. men typ att det kändes som att det var en självklarhet att man skulle vara med varandra.. Jag blev svinsur. Rutin heter det.. Just det.
Jag vill gärna berätta men jag tänker inte.. Jag har börjat ett nytt liv nu.. Josefin Bellini ska bli en person..
Jag måste göra något åt mina väggar, det står klottrat Olle överallt.. Om hur dåligt jag mått osv. Svider att se det. Men det står även endel bra grejer.. Men svart färg på det så blir det nog bra..
Jaja, hejdå.. Ska plugga ännu mer på Kulturhistorian nu.. Fuck, ska ha naturkunskap A med ettorna i morgon.. fan va sugigt.. jag kommer inte känna en jävel.. men men.. blir nog bra...
Jag vill gärna berätta men jag tänker inte.. Jag har börjat ett nytt liv nu.. Josefin Bellini ska bli en person..
Jag måste göra något åt mina väggar, det står klottrat Olle överallt.. Om hur dåligt jag mått osv. Svider att se det. Men det står även endel bra grejer.. Men svart färg på det så blir det nog bra..
Jaja, hejdå.. Ska plugga ännu mer på Kulturhistorian nu.. Fuck, ska ha naturkunskap A med ettorna i morgon.. fan va sugigt.. jag kommer inte känna en jävel.. men men.. blir nog bra...
En natt kvar....
....sen är det över.... Över? ='(
Hur ska jag ta mig igenom det är? "Räkna med det värsta så gör det inte lika ont" Lätt att säga, men lite svårare att genomföra. Varför gör du såhär mot mig, vad har jag gjort för fel? Jag skulle kunna ge upp allt för dig, om du bara gav mig en lovande hand. Allt var så bra för ett år sedan, då man var nykär. Man hade ingen aning om vad som väntade. Hela sommaren var underbar, alla blommor du plockade, alla fina ord du sa, allt vi gjorde. Kommer du ihåg berget på Liseberg? Men vart har allt tatt vägen? Är du så upptagen som du säger? Eller är det något som besvärar dig, är det det du tänker tala om? Klart det är, varför skulle du annars göra mig såhär orolig? För att testa mig? För att se hur mycket du betyder för mig? Visar jag inte det tillräckligt tycker du? Du är egoistisk nu, bara du mår bra så är allting frid o fröjd. Men jag då? Ska jag må helvete medans du dansar på rosa moln? Fan heller... Men jag vill inte att det ska sluta här, jag kan ge dig din privata tid. Jag kan stå ut med det, att låta dig vara ifred. Om det nu är det du behöver. Men du vet tydligen inte vad du behöver. Tvinga mig inte att glömma, snälla Olle? Jag vill inte glömma!
Jag var så nere idag, men så dök du upp bakom mig och jag kunde inget annat än att krama om dig. Men dina armar föll inte runt mig. Jag pussade dig på munnen och på halsen men jag fick ingen respons. Vad är fel, Olle? Gör inte såhär! Men tillslut nafsade du mig i håret och kysste min panna. Jag kunde känna tårarna komma. Din ena arm tryckte mig mot dig och jag ville aldrig att du skulle släppa, ville stå där föralltid. Jag kände mig så hemma. Men din lektion kallade och du var tvungen att gå. Det var då helvetet började. Magen började bli konstig och den gjorde bara ondare och ondare. Var jag orolig? Var jag rädd?
Under multimedian satt jag o stirrade in i dataskärmen och helt plötsligt var jag innen i en annan värld. Jag vill inget annat än att vara med dig. Jag började "räkna med det värsta" och jag kunde inte hålla tårarna inne när Maria frågade vad som stod på. "Har du ont i magen?" Jag nickade. "Är det nått med Olle?" Jag nickade och vände bort huvudet. Tårarna bara forsade och jag visste inte vart jag skulle dölja det. Jag ville bara släppa ut det, men va fan! Jag satt i en datasal med ca 20 andra elever och en lärare. Jag kunde nite med det. Maria drog med mig till toaletterna. Jag hoppades att du skulle dyka upp då, att du skulle ordna allt till rätta igen. Minns inte hur länge vi stod och snackade, jag o Maria. Men det var skönt att få ut vad jag ville få ut, och vi jämförde Olle med Alexander. Killar är rötägg, när ska jag inse detta?
Jag hoppas du tänkt igenom vad du ska säga i morgon, för det har inte jag. Eller jo, en sak. Men det är nått jag bara ska säga om du säger något passande först. Jag hoppas vi kommer gå runt i stan, det kommer kännas mer fritt. Och jag hoppas att det är kallt, så att du kan holla om mig om jag fryser, om allt går vägen vill säga. Men jag kommer inte klara att stå på benen själv, det kommer aldrig gå. Inte efter detta året med dig. Hur ska jag kunna gå till skolan när jag kommer se dig? Hur ska jag kunna arbeta mig igenom detta sista i 2:an om du hemsöker mig?
Hur ska jag ta mig igenom det är? "Räkna med det värsta så gör det inte lika ont" Lätt att säga, men lite svårare att genomföra. Varför gör du såhär mot mig, vad har jag gjort för fel? Jag skulle kunna ge upp allt för dig, om du bara gav mig en lovande hand. Allt var så bra för ett år sedan, då man var nykär. Man hade ingen aning om vad som väntade. Hela sommaren var underbar, alla blommor du plockade, alla fina ord du sa, allt vi gjorde. Kommer du ihåg berget på Liseberg? Men vart har allt tatt vägen? Är du så upptagen som du säger? Eller är det något som besvärar dig, är det det du tänker tala om? Klart det är, varför skulle du annars göra mig såhär orolig? För att testa mig? För att se hur mycket du betyder för mig? Visar jag inte det tillräckligt tycker du? Du är egoistisk nu, bara du mår bra så är allting frid o fröjd. Men jag då? Ska jag må helvete medans du dansar på rosa moln? Fan heller... Men jag vill inte att det ska sluta här, jag kan ge dig din privata tid. Jag kan stå ut med det, att låta dig vara ifred. Om det nu är det du behöver. Men du vet tydligen inte vad du behöver. Tvinga mig inte att glömma, snälla Olle? Jag vill inte glömma!
Jag var så nere idag, men så dök du upp bakom mig och jag kunde inget annat än att krama om dig. Men dina armar föll inte runt mig. Jag pussade dig på munnen och på halsen men jag fick ingen respons. Vad är fel, Olle? Gör inte såhär! Men tillslut nafsade du mig i håret och kysste min panna. Jag kunde känna tårarna komma. Din ena arm tryckte mig mot dig och jag ville aldrig att du skulle släppa, ville stå där föralltid. Jag kände mig så hemma. Men din lektion kallade och du var tvungen att gå. Det var då helvetet började. Magen började bli konstig och den gjorde bara ondare och ondare. Var jag orolig? Var jag rädd?
Under multimedian satt jag o stirrade in i dataskärmen och helt plötsligt var jag innen i en annan värld. Jag vill inget annat än att vara med dig. Jag började "räkna med det värsta" och jag kunde inte hålla tårarna inne när Maria frågade vad som stod på. "Har du ont i magen?" Jag nickade. "Är det nått med Olle?" Jag nickade och vände bort huvudet. Tårarna bara forsade och jag visste inte vart jag skulle dölja det. Jag ville bara släppa ut det, men va fan! Jag satt i en datasal med ca 20 andra elever och en lärare. Jag kunde nite med det. Maria drog med mig till toaletterna. Jag hoppades att du skulle dyka upp då, att du skulle ordna allt till rätta igen. Minns inte hur länge vi stod och snackade, jag o Maria. Men det var skönt att få ut vad jag ville få ut, och vi jämförde Olle med Alexander. Killar är rötägg, när ska jag inse detta?
Jag hoppas du tänkt igenom vad du ska säga i morgon, för det har inte jag. Eller jo, en sak. Men det är nått jag bara ska säga om du säger något passande först. Jag hoppas vi kommer gå runt i stan, det kommer kännas mer fritt. Och jag hoppas att det är kallt, så att du kan holla om mig om jag fryser, om allt går vägen vill säga. Men jag kommer inte klara att stå på benen själv, det kommer aldrig gå. Inte efter detta året med dig. Hur ska jag kunna gå till skolan när jag kommer se dig? Hur ska jag kunna arbeta mig igenom detta sista i 2:an om du hemsöker mig?
Snälla Olle, tvinga mig inte glömma....
Dåligt, Juxxe.. Jätte dåligt
Jag borde gjort jätte mycket idag.. Jag har inte gjort ett skit av det jag skulle. Har massa i skolan, men jag gör ju för i helvete aldrig någonting. Mina tankar är åt helt andra håll. Har tänkt på Olle hela tiden sen igår.. Konstant.. Det är faktiskt lite synd om mig, lite i alla fall. Tänker inte berätta här vad som har hänt, för det är inte alla som har med det att göra.. Egentligen har ingen mer än Olle med det här att göra, men jag känner inte att jag kan prata med honom fullt ut om detta längre.. Jag är rädd för att rpata med honom. Känns som att om jag säger minsta lilla ord fel så välter vi över kanten. Så jag låter honom sköta det där.
Men jag plockade däremot fram min LILLA synth idag. Den fick jag ffs när jag fyllde sex år eller nått. Typ hälften så stor som en riktigt. Men i alla fall... Jag bestämde mig för att göra en låt, en låt till/om Olle. Jag vet att han inte kommer läsa texten och han komer heller aldrig att höra den. För han bryr sig för lite. Varför gör jag det ens liksom? Suck.. Varför har han blivit sånhär? För några månader kändes som att jag betydde allt för honom, men nu är det typ bara "öh, akta på dig, du är i vägen". Det känns inte bra alls.... Tänkte dela med mig av texten jag skrivit, om någon är intresserad av att läsa den, men det handlar om mig och Olle i alla fall. Kommentera gärna om det är något som ni tycker jag borde ändra för att göra den bättre. Om jag använt fel grammatik eller så.
Men jag plockade däremot fram min LILLA synth idag. Den fick jag ffs när jag fyllde sex år eller nått. Typ hälften så stor som en riktigt. Men i alla fall... Jag bestämde mig för att göra en låt, en låt till/om Olle. Jag vet att han inte kommer läsa texten och han komer heller aldrig att höra den. För han bryr sig för lite. Varför gör jag det ens liksom? Suck.. Varför har han blivit sånhär? För några månader kändes som att jag betydde allt för honom, men nu är det typ bara "öh, akta på dig, du är i vägen". Det känns inte bra alls.... Tänkte dela med mig av texten jag skrivit, om någon är intresserad av att läsa den, men det handlar om mig och Olle i alla fall. Kommentera gärna om det är något som ni tycker jag borde ändra för att göra den bättre. Om jag använt fel grammatik eller så.
You said take my hand and I?ll show you
All the things you wanna do
And I took your hand and I believed
In everything that you said to me
Baby I still love you
It won?t change you know
There is no other -believe me that?s true
Baby I will never forget
All the things that we?ve been through
All the things that you showed me
Will always stay here with me
But one day you told me hurting words
That we have to think about
Our lives and what?s best for us
Then my heart couldn?t ever heal again
Baby I still love you
It won?t change you know
There is no other -believe me that?s true
Baby I will never forget
All the things that we?ve been through
All the things that you showed me
Will always stay here with me
You know what?
I could do
Everything you want me to
Just tell me
What I should do
I will always stand here by you
Open up!
I wanna hear
That you really want me there
Please don?t tell
Me goodbye
I do really want to know why
And?
Baby I still love you
It won?t change you know
There is no other -believe me that?s true
Baby I will never forget
All the things that we?ve been through
All the things that you showed me
Will always stay here with me
Yeah, you will stay here with me after all?
All the things you wanna do
And I took your hand and I believed
In everything that you said to me
Baby I still love you
It won?t change you know
There is no other -believe me that?s true
Baby I will never forget
All the things that we?ve been through
All the things that you showed me
Will always stay here with me
But one day you told me hurting words
That we have to think about
Our lives and what?s best for us
Then my heart couldn?t ever heal again
Baby I still love you
It won?t change you know
There is no other -believe me that?s true
Baby I will never forget
All the things that we?ve been through
All the things that you showed me
Will always stay here with me
You know what?
I could do
Everything you want me to
Just tell me
What I should do
I will always stand here by you
Open up!
I wanna hear
That you really want me there
Please don?t tell
Me goodbye
I do really want to know why
And?
Baby I still love you
It won?t change you know
There is no other -believe me that?s true
Baby I will never forget
All the things that we?ve been through
All the things that you showed me
Will always stay here with me
Yeah, you will stay here with me after all?
HJÄLP MIG FÖR FAN!!
Jag faller ihop! Allt och alla kan dra åt helvete, jag vill inte leva om det ska vara såhär...... Lämna mig inte! Jag klarar inte detta, inte en gång till... Allt skulle ju bli så bra.... Åt helvete me allt... Ingenting är bra, inget kommer bli bra. Det är för sent, varför försöker jag inbilla mig något annat än sanningen? Skjut mig, va fan! </3
FINNS DET INGEN SOM KAN GÖRA NÅGONTING!?!?!?!?!?!
FINNS DET INGEN SOM KAN GÖRA NÅGONTING!?!?!?!?!?!
Jag blir deprimerad.....
Min hårddisk crashade för ett tag sen.. En vecka sen exakt tror jag.. Och min bror gav mig förhoppningar om att jag skulle få tillbaka min musik (82 G), MINA EGNA låttexter (18 st), MINA EGNA låtar (5 st) och mina filmer och serier (4 filmer och 2 säsonger av House). Men idag så har jag ängnat hela dagen åt min dator. Först skulle vi installera om Windows på en av Michaels hårddiskar. Då funkade inte skivan, utan stannade på 77% på grund av att det var en fil som inte kunde kopieras. Så vi fick ta en annan skiva. Så funkade bara den skivan till en viss procent så tänkte jag "Kanske går att skifta mellan skivorna?" Så jag testade och det funkade. Tills det kom till 84% eller vad det var, då funkade ingen av skivorna. Det var antagligen fel på BÅDA mina CD-läsare. Sååå ah, bajs på det. Istället letar vi fram 5 olika program som ska kunna ta fram alla "förlorade grejer". Dom fyra första funkade jätte kasst. Det femte var bra, riktigt bra faktiskt. Men tyvärr hittades inte mina filer, det enda som kunde återställas var en tom mapp som hette "Musik". Jag var besviken, och det gick ut över Michael. Jag var besviken på att han inte kunde fixa det, han brukar alltid fixa det! Så ah... Alla mina Avril Lavigne låtar (som jag samlat ihop från överallt) och hennes videor = kapputt! Men men, blir väl att börja leta igen. Men akta dig Ville, du har såååååå mycket musik som ja gska ha, hahaha!
Well well... Igår kom Olle hit, så tittade vi på National Treasure 2 och det va massa mys.. Hade inte träffat honm sen söndags. Jo, just det, sammanlagt tio minuter i skolan också under hela veckan. Våra scheman passar inte alls lika bra ihop länger. ast det är nog bara bra. Hehe.. Jag hade det där "pirret i magen" när han kom o knackade på dörren. Det kändes som om jag var blyg för honom. Ganska komiskt att det kan sitta kvar efter ett år, inte sant? :-P Berättade för ALicia igår att jagoch Olle knappt pratar i telefon, man kan typ räkna på två händer hur många gånger vi snackat i telefon. Det är rätt kasst egentligen, men jag tycker om det. För ja får alltid en kick så fort han ringer (eller om jag ska ringa). Det känns som att det är nåot speciellt att höra hans röst på telefon, det är liksom det där "lilla extra" eller hur jag ska säga. Men jag hade gärna snackat mer med honom i telefon, men jag vågar inte. Känns som jag ska störa honom. Han är så upptagen nu för tiden, det va han inte innan. Men men, jag ska inte klaga. Jag stormtrivs när jag är med honom, och det är bara skönt att veta om att jag saknar honom. För övrigt var det världens storm inatt, hela vårat hus skakade. Kände hur sängen vaggade ^^ hehe... Drömde så jävla creepy inatt, det va jätte läskigt. Men jag orkar itne bertta vad det var, men oooh sån tur att olle låg där. Jag va jätte rädd :P hehe..*Kvitteri kvitt*
Som en fågel unjefär ^^
Igår va jag knasig igen, varför bryr jag mig? Jag är nog rädd för att förlora honom, att han ska tröttna osv. That's bad, inte sant? Så jag tjatar på honom istället... Blubb, dumma Juxx, skärpning nu! Han stannar längre om du inte gnäller och är jobbig, ta dig i kragen ffs! Men jag försöker faktiskt, men när jag känner mig ensam och behöver kärlek och inte får det så blir jag cp i huvudet. Men låt inte det gå ut över honom! Låt honom va, gå till någon annan, du har vänner. Hur tror du andra klarar sig? Tror du att du är ensam om att känna såhär? Nej men jag vill inte må såhär, och jag vill ju abra att han ska märka hur jag mår. Men istället tycker jag att han är egoistisk och iskall. Jag vill inte känna så, jag vill känna att han älskar mig, det är därför jag tjatar. Ja, visst är det därför?!
Hmm, jag pratar med mig själv.... Men man får ut mer av det... Tror jag........
Idag är det torsdag och jag är ledig från skolan, likaså alla 3:or. Men jag är inte "ledig" jag ska plugga ihjäl mig, jag ska läsa samhäll, skriva engelska och kolla upp några svenska glosor. Kanske har jag tid för lite kultur och idéhistoria också? Buuuhuuu, va jag hatar skolan... Jag gör det lättaste först: Svenskan.. Haha, www.synonymer.se ;-P Yeah, right! Men men, här kan inte jag sitta hela dagen, jag får börja nu om jag ska komma någonstans... Klockan är fan snart 12:10!
Igår va jag knasig igen, varför bryr jag mig? Jag är nog rädd för att förlora honom, att han ska tröttna osv. That's bad, inte sant? Så jag tjatar på honom istället... Blubb, dumma Juxx, skärpning nu! Han stannar längre om du inte gnäller och är jobbig, ta dig i kragen ffs! Men jag försöker faktiskt, men när jag känner mig ensam och behöver kärlek och inte får det så blir jag cp i huvudet. Men låt inte det gå ut över honom! Låt honom va, gå till någon annan, du har vänner. Hur tror du andra klarar sig? Tror du att du är ensam om att känna såhär? Nej men jag vill inte må såhär, och jag vill ju abra att han ska märka hur jag mår. Men istället tycker jag att han är egoistisk och iskall. Jag vill inte känna så, jag vill känna att han älskar mig, det är därför jag tjatar. Ja, visst är det därför?!
Hmm, jag pratar med mig själv.... Men man får ut mer av det... Tror jag........
Idag är det torsdag och jag är ledig från skolan, likaså alla 3:or. Men jag är inte "ledig" jag ska plugga ihjäl mig, jag ska läsa samhäll, skriva engelska och kolla upp några svenska glosor. Kanske har jag tid för lite kultur och idéhistoria också? Buuuhuuu, va jag hatar skolan... Jag gör det lättaste först: Svenskan.. Haha, www.synonymer.se ;-P Yeah, right! Men men, här kan inte jag sitta hela dagen, jag får börja nu om jag ska komma någonstans... Klockan är fan snart 12:10!
*trycka på "Spara & publicera"*
Jag har förstört alltihop........
Tror jag.................
Idag har vart en knepig dag, väldigt knepig. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag tror att jag förstörde mitt liv idag. Helt seriöst. Jag vet inte om jag ska skriva det nu med en gång eller om jag ska dryga ut på det. Det är lite roligare att dryga ut på det i för sig, för då kanske du tror det är något helt annat än vad det egentligen är. Men jaja.. Jag ska börja nu..
Jag vaknade vid åtta i morses, jag börjar halv tolv idag. Jag snoozade klockan och det var ändå något som pep en gång var femte minut eller något. Jag låt i sängen till halv elva och hade hört det där pipet i flera timmar och undrat vad fan det var. Sen när jag gick upp kom jag på att det måste vara hemtelefonen! Min bärbara telefon i mitt rum.. Så jag satte den på laddning. Sen hade jag bråttom. 25 minuter kvar tills jag måste gå till bussen. Jag är tjej, det tar tid. Jag ska äta, kolla i BT, klä på mig, borsta tänderna, sminka mig, fixa håret, packa väskan osv. Det tar mer än 25minuter att göra det utan att stressa. Well well, jag skippade sminket till största del i alla fall. Sen skyndade jag iväg till bussen. Inatt gjorde jag något som jag ser som väldigt dumt; jag smsade Jesper. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på men jag gjorde det i alla fall. Så när jag satt på bussen påväg till skolan så började jag tänka "Varför i helvete gjorde jag så?". Så när jag kommer till skolan har jag fått för mig att vi är i sal 222, men det var vi inte. SÅ jag fick springa runt i leta. Tillslut hittade jag dom, och vi var i sal 307. Under svenskan ringer Jesper. Jag får typ blandning mellan panik och huvudvärk. Jag visste inte om jag skulle svara eller inte. Men jag klickade honom. Jag var rädd.
Maria ansåg detta som jätte kul och ville att jag skulle svara, men jag ville inte. Så ringer han senare under våran rast. Då sliter hon telefnonen ifrån mig men jag hann klicka. Hon ville svara. Så hon tog mobilen och hade den i flera timmar (innanför byxorna mellan benen!?) i väntan på att han skulle ringa en gång till. Och det gjorde han, på engelskan. Då svarade hon: "Ring inte på lektionen!" Och sen efter en stund fick jag tillbaka mobilen. Jag mådde dåligt, tänk om han trodde det var jag som svarade? Jag hade inte hört människans röst på jätte länge, jag var rädd för den. Rädd att den skulle bita mig, skära rakt igenom min kropp. Jag var rädd att bli förbannad, rädd att bli påmind om saker jag försökt glömma av. Jag visste ju att jag kunde klara mig utan honom, så varför tvekade jag ens? Men ja, så ringer telefonen efter lektonen........................ och jag svarar..
Efteråt var det som om min värld föll ihop, vad hade jag gjort?! Det var precis som om jag skulle köpa ett paket cigg och bli beroende igen, jag kände besvikelsen över mig själv stiga i topp. Jag hade ju klarat mig så länge. Varför just nu? Det värsta utav allt var att han lät som han alltid gjort, och dessutom precis som om inget hade hänt. Som om han bara sket i att han sårat mig. Men jag var ju dess värre.... Jag (av alla) hade ju struntat i att han sårat mig. Det var dåligt gjort av mig, det sämsta jag gjort detta året faktsikt.
Nu känns det som att jag är tillbaks på ruta ett, fastklistrad igen. Jag känner mig svag. Men ändå lättad, han finns här igen! Alla nätter jag legat och tänkt på hur ensam jag egentligen är, hur mycket jag saknat hans sätt att trösta, hans sätt att bry sig. Känner mig tryggare nu, och förhoppningsvis så kommer jag känna mig mer motiverad nu, eller så kommer jag inte göra det. Jag vet inte. Men nu har ju vi det här med Olle, hur kommer han må? Ska jag berätta? Eller ska han få märka det själv? Jag vill inte göra honom arg, men han kan inte förbjuda mig att göra det här. Men jag förstår besvikelsen, jag är också besviken, Olle! Jag vet inte hur jag kommer bete mig nu framöver, jag kanske inte klarar av detta alls? Jag kanske säger upp kontakten helt. Men jag vill inte, jag vill ha honom där. Men inte som mer än vän. Jag älskar Olle och jag vill inget mer än att han ska må bra, jag vill göra allt för honom. Jag vill inte såra honom på något sätt, inte något alls. Men jag vet att jag sätter mig själv i första hand, kanske lite väl ofta. Jag är nog en aning egotrippad tror jag. Och jag gör detta för min egen skull, för att jag tror jag kommer må bra. Gör jag inte det så får jag lösa det. För det är väl vad man gör med problem? Man löser dom?
Idag har vart en knepig dag, väldigt knepig. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag tror att jag förstörde mitt liv idag. Helt seriöst. Jag vet inte om jag ska skriva det nu med en gång eller om jag ska dryga ut på det. Det är lite roligare att dryga ut på det i för sig, för då kanske du tror det är något helt annat än vad det egentligen är. Men jaja.. Jag ska börja nu..
Jag vaknade vid åtta i morses, jag börjar halv tolv idag. Jag snoozade klockan och det var ändå något som pep en gång var femte minut eller något. Jag låt i sängen till halv elva och hade hört det där pipet i flera timmar och undrat vad fan det var. Sen när jag gick upp kom jag på att det måste vara hemtelefonen! Min bärbara telefon i mitt rum.. Så jag satte den på laddning. Sen hade jag bråttom. 25 minuter kvar tills jag måste gå till bussen. Jag är tjej, det tar tid. Jag ska äta, kolla i BT, klä på mig, borsta tänderna, sminka mig, fixa håret, packa väskan osv. Det tar mer än 25minuter att göra det utan att stressa. Well well, jag skippade sminket till största del i alla fall. Sen skyndade jag iväg till bussen. Inatt gjorde jag något som jag ser som väldigt dumt; jag smsade Jesper. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på men jag gjorde det i alla fall. Så när jag satt på bussen påväg till skolan så började jag tänka "Varför i helvete gjorde jag så?". Så när jag kommer till skolan har jag fått för mig att vi är i sal 222, men det var vi inte. SÅ jag fick springa runt i leta. Tillslut hittade jag dom, och vi var i sal 307. Under svenskan ringer Jesper. Jag får typ blandning mellan panik och huvudvärk. Jag visste inte om jag skulle svara eller inte. Men jag klickade honom. Jag var rädd.
Maria ansåg detta som jätte kul och ville att jag skulle svara, men jag ville inte. Så ringer han senare under våran rast. Då sliter hon telefnonen ifrån mig men jag hann klicka. Hon ville svara. Så hon tog mobilen och hade den i flera timmar (innanför byxorna mellan benen!?) i väntan på att han skulle ringa en gång till. Och det gjorde han, på engelskan. Då svarade hon: "Ring inte på lektionen!" Och sen efter en stund fick jag tillbaka mobilen. Jag mådde dåligt, tänk om han trodde det var jag som svarade? Jag hade inte hört människans röst på jätte länge, jag var rädd för den. Rädd att den skulle bita mig, skära rakt igenom min kropp. Jag var rädd att bli förbannad, rädd att bli påmind om saker jag försökt glömma av. Jag visste ju att jag kunde klara mig utan honom, så varför tvekade jag ens? Men ja, så ringer telefonen efter lektonen........................ och jag svarar..
Efteråt var det som om min värld föll ihop, vad hade jag gjort?! Det var precis som om jag skulle köpa ett paket cigg och bli beroende igen, jag kände besvikelsen över mig själv stiga i topp. Jag hade ju klarat mig så länge. Varför just nu? Det värsta utav allt var att han lät som han alltid gjort, och dessutom precis som om inget hade hänt. Som om han bara sket i att han sårat mig. Men jag var ju dess värre.... Jag (av alla) hade ju struntat i att han sårat mig. Det var dåligt gjort av mig, det sämsta jag gjort detta året faktsikt.
Nu känns det som att jag är tillbaks på ruta ett, fastklistrad igen. Jag känner mig svag. Men ändå lättad, han finns här igen! Alla nätter jag legat och tänkt på hur ensam jag egentligen är, hur mycket jag saknat hans sätt att trösta, hans sätt att bry sig. Känner mig tryggare nu, och förhoppningsvis så kommer jag känna mig mer motiverad nu, eller så kommer jag inte göra det. Jag vet inte. Men nu har ju vi det här med Olle, hur kommer han må? Ska jag berätta? Eller ska han få märka det själv? Jag vill inte göra honom arg, men han kan inte förbjuda mig att göra det här. Men jag förstår besvikelsen, jag är också besviken, Olle! Jag vet inte hur jag kommer bete mig nu framöver, jag kanske inte klarar av detta alls? Jag kanske säger upp kontakten helt. Men jag vill inte, jag vill ha honom där. Men inte som mer än vän. Jag älskar Olle och jag vill inget mer än att han ska må bra, jag vill göra allt för honom. Jag vill inte såra honom på något sätt, inte något alls. Men jag vet att jag sätter mig själv i första hand, kanske lite väl ofta. Jag är nog en aning egotrippad tror jag. Och jag gör detta för min egen skull, för att jag tror jag kommer må bra. Gör jag inte det så får jag lösa det. För det är väl vad man gör med problem? Man löser dom?
Kommer jag någonsin få tillbaka dig?
Det var en så underbar dag igår, helt otroligt.
Jag och Rania träffades 13:00 på Bäckäng och vandrade ner mot centrum för att sätta oss på ett café, vilket blev Café Viskan för dom har stora bord (vi skulle skissa). Det va oerhört gött att bara sitta ner och itne bry sig om allt, och det var skönt att vara med Rania. Har inte umgåtts med henne på jätte länge. Jag stack upp till Göteborg vet jag och vi tog en fika när hon smet en stund från Andie. Sen dess har inte vi setts utanför skolan tror jag? Om vi har det så ber jag lite om ursäkt för att jag itne orkade tänka ut det nu, hehe. Men jaja. Det var kanon att sitta där i alla fall. När klockan var typ 16:00 så begav vi oss därifrån, träflisorna började krafsa sig upp i röven. Fast det var dynor på bänkarna, men det spelar ingen roll! Det var skönt att röra på sig. Vi gick till Akademibokhandeln för Rania behövde nya pennor, men hennes ekonomi tillät inte det. Sen gick vi till Guldsmedjan (tror jag det hette) på Allégatan för att kolla vad det kostade att göra kopia på mitt örhänge. Det visade sig efter många om och men att dom inte ens kunde tänka sig göra kopia på det. Det skar inom mig, och jag förstod att det var kört.
Kommer jag någonsin få tillbaka dig?
Vi sa hejdå på busstorget och jag tog 16:25 bussen hem. Och när jag kommer hem är det något som gör mig så oerhört glad att jag knappt kan hålla det inne. Men ingen mer ska få veta, det är bara Rania och mamma som vet. Kankse ska tala om det för min bror också. Inte ens Olle ska få veta! =D Hehe.. Nu när allt kommer omkring känner jag mig mer gladare än någonsin. Känner mig så positiv till allt. Hade även min första svenska B lektion idag. Det gick bra, vi skulle framföra en dikt på ett roligt sätt och våran grupp lyckades bra.
Jag hoppas att detta kommer bli ett bra år, det har börjat bra! Förutom på en front, och det är den ekonomiska delen. Men det behöver vi inte ta nu, jag tror jag klarar mig. Bara jag kommer iväg till Hultsfred 2008 med Carina och Ville så är jag fett jävla nöjd med mig själv. Så ska jag lära mig dricka öl innan dess också, fan va go sommar det kommer bli. Hoppas bara jag och Olle håller ihop, då skulle allt vara perfekt. Riktigt jävla perfekt!
Kommer jag någonsin få tillbaka dig?
Vi sa hejdå på busstorget och jag tog 16:25 bussen hem. Och när jag kommer hem är det något som gör mig så oerhört glad att jag knappt kan hålla det inne. Men ingen mer ska få veta, det är bara Rania och mamma som vet. Kankse ska tala om det för min bror också. Inte ens Olle ska få veta! =D Hehe.. Nu när allt kommer omkring känner jag mig mer gladare än någonsin. Känner mig så positiv till allt. Hade även min första svenska B lektion idag. Det gick bra, vi skulle framföra en dikt på ett roligt sätt och våran grupp lyckades bra.
Jag hoppas att detta kommer bli ett bra år, det har börjat bra! Förutom på en front, och det är den ekonomiska delen. Men det behöver vi inte ta nu, jag tror jag klarar mig. Bara jag kommer iväg till Hultsfred 2008 med Carina och Ville så är jag fett jävla nöjd med mig själv. Så ska jag lära mig dricka öl innan dess också, fan va go sommar det kommer bli. Hoppas bara jag och Olle håller ihop, då skulle allt vara perfekt. Riktigt jävla perfekt!
Det gör ont faktiskt ='(
Helvete, helvete, helvete, helvete......... HELVETE!
Jag är så jävla smart, vore publicera det överallt.... Men helvete... Jag visste det! *ont i hjärtat*
Varför kan han itne bara säga det, varför ska jag behöva gå och tro saker? Varför ska han vara så........ egoistisk? Det kanske var helt fel ord, men det känns så nu. Jag fick bara tanken nu i morse, en tanke som jag trodde kunde vara svaret till min fråga. Och......... WOLLA! Jag hade så jävla rätt... Och det gör så jääävla ont, varför frågade jag ens? Nu kommer jag lida av detta jätte länge... Helvete... Ska jag skylla mig själv? Det tycker jag inte, jag hade all rätt att få veta. Jag HATAR när sådant här händer... När jag går och tänker på saker o tror det värsta, och sen visar det sig att det är så. Är det då konstigt att jag är som jag är? NEJ! Det är inte det minsta konstigt, för då tror ju jag självklart att jag har rätt i stort sett varje gång jag tänker dåliga saker. Vilket ger mig ett för jävligt liv. Men men, detta var mitt fel, allt var mitt fel. Verkligen allt.. Han gör ju aldrig några fel.
1. Det är jag som säger att jag tänker på honom, saknar honom eller älskar honom
(tydligen för ofta)
2. Det är jag som går o tänker fruktansvärda saker
(som slår in)
3. Det är jag som är så dum och frågar honom och därefter får reda på svaret
(vilket gjorde jävligt ont)
Men nu vet jag, och då ska jag försöka göra så också. Ska försöka göra honom glad, jag vill göra allt för honom. Jag ska sluta säga att jag saknar honom, att jag tänker på honom och hur mycket jag älskar honom och bryr mig om honom. Sen får väl vi se hur älskad han känner sig, idiot....
Varför kan han itne bara säga det, varför ska jag behöva gå och tro saker? Varför ska han vara så........ egoistisk? Det kanske var helt fel ord, men det känns så nu. Jag fick bara tanken nu i morse, en tanke som jag trodde kunde vara svaret till min fråga. Och......... WOLLA! Jag hade så jävla rätt... Och det gör så jääävla ont, varför frågade jag ens? Nu kommer jag lida av detta jätte länge... Helvete... Ska jag skylla mig själv? Det tycker jag inte, jag hade all rätt att få veta. Jag HATAR när sådant här händer... När jag går och tänker på saker o tror det värsta, och sen visar det sig att det är så. Är det då konstigt att jag är som jag är? NEJ! Det är inte det minsta konstigt, för då tror ju jag självklart att jag har rätt i stort sett varje gång jag tänker dåliga saker. Vilket ger mig ett för jävligt liv. Men men, detta var mitt fel, allt var mitt fel. Verkligen allt.. Han gör ju aldrig några fel.
1. Det är jag som säger att jag tänker på honom, saknar honom eller älskar honom
(tydligen för ofta)
2. Det är jag som går o tänker fruktansvärda saker
(som slår in)
3. Det är jag som är så dum och frågar honom och därefter får reda på svaret
(vilket gjorde jävligt ont)
Men nu vet jag, och då ska jag försöka göra så också. Ska försöka göra honom glad, jag vill göra allt för honom. Jag ska sluta säga att jag saknar honom, att jag tänker på honom och hur mycket jag älskar honom och bryr mig om honom. Sen får väl vi se hur älskad han känner sig, idiot....
Jag har trampat upp stigar där gränserna går
Hey, pappsen... Titta på mig
Tänkt tillbaka och prata med mig!
Växte jag upp på rätt sätt?
Och tror du jag slösar bort min tid,
för att jag gör saker som jag vill?
Men det gör ont när du otillåter allt hela tiden
Och nu försöker jag verkligen klara av det
Jag vill bara göra dig stolt
Jag kommer aldrig bli tillräckligt bra för dig
Jag kan inte påstå att jag är okej
Och du kan inte ändra mig!
För vi förlorade allt
Inget varar för evigt
Förlåt mig
Jag kan inte vara perfekt
Nu är det alldeles försent
och vi kan inte gå tillbaka
Förlåt mig
Jag kan inte vara perfekt
Jag försöker att itne tänka
på smärtan jag känner inombords
Visste du att du brukade vara min hjälte?
Alla dagar du tillbringat med mig
verkar nu så långt borta
Och det känns som att du inte bryr dig något mer
Och nu försöker jag verkligen klara av det
Jag vill bara göra dig stolt
Jag kommer aldrig bli tillräckligt bra för dig
Jag kan inte stå ut med ett bråk till
Och ingenting är okej!
Ingenting kommer förändra orden du sa
Ingenting kommer ställa saker till rätta igen
Snälla vänd inte rycken till
Jag kan inte förstå att det är svårt bara att prata med dig
Men du förstår inte!
Tänkt tillbaka och prata med mig!
Växte jag upp på rätt sätt?
Och tror du jag slösar bort min tid,
för att jag gör saker som jag vill?
Men det gör ont när du otillåter allt hela tiden
Och nu försöker jag verkligen klara av det
Jag vill bara göra dig stolt
Jag kommer aldrig bli tillräckligt bra för dig
Jag kan inte påstå att jag är okej
Och du kan inte ändra mig!
För vi förlorade allt
Inget varar för evigt
Förlåt mig
Jag kan inte vara perfekt
Nu är det alldeles försent
och vi kan inte gå tillbaka
Förlåt mig
Jag kan inte vara perfekt
Jag försöker att itne tänka
på smärtan jag känner inombords
Visste du att du brukade vara min hjälte?
Alla dagar du tillbringat med mig
verkar nu så långt borta
Och det känns som att du inte bryr dig något mer
Och nu försöker jag verkligen klara av det
Jag vill bara göra dig stolt
Jag kommer aldrig bli tillräckligt bra för dig
Jag kan inte stå ut med ett bråk till
Och ingenting är okej!
Ingenting kommer förändra orden du sa
Ingenting kommer ställa saker till rätta igen
Snälla vänd inte rycken till
Jag kan inte förstå att det är svårt bara att prata med dig
Men du förstår inte!
[Översatte Simple Plan - Perfect]
Jag ljuger om jag säger att jag mår bra, vilket jag säger till många. Säger visserligen att jag är trött och det stämmer mer än gärna vill jag tala om. Jag åkte till Olle i söndags och "sov" där. Men jag sov aldrig, jag lg vaken hela natten och lyssnade till hans andetag och snarkningar. Det gick inte sluta, jag kunde inte tänka på något annat. Jag gick på toaletten två gånger. Andra gången låg katten på badrumsmattan, så jag la mig ner där och kelade med henne. Jag säger inte att Olle är hemsk för att han håller mig vaken, snarka är helt mänskligt att göra. Men jag har så ont av det, för råkar jag koncentrera mig på något så kan inte jag sluta. Hur mycket jag än vill. Men nu är det såhär att jag sov inte inatt heller! Så det var absolut inte Olles fel denna natten, jag vet inte vad det är. Men det är tydligen väldigt många som inte kunde sova nu dagarna innan skolan. Men jag tänker inte på skolan, jag är inte rädd eller orolig för att gå dit. Men jag tror fortfarande det är min oro för Olle som springer runt i cirklar i huvudet på mig. Jag lyssnade på Lars Winenrbäck - Lycklig och förvånad för någon dag sen, och tårarna forsade på mig, och jag satt på bussen! Jag vet inte vad som håller på att hända med mig. Jag är för orolig, jag vet inte varför jag inte kan slappna av, det går bara inte. Jag är ärligt talat rädd för att det ska hända något snart. Och blä, vad jag hatar det! Jag vill vara lycklig, utan att behöva känna ångest.
Jag va för övrigt i skolan idag *vågen*. Det sög jätte mycket, och jag var helt slut eftersom jag inte sovit något. Jag trodde fan jag skulle svimma på bussen in till skolan. Så jag klarade inte av att lyssna på "normalhög" musik utan jag lyssnade jätte lågt. Ne usch, jag känner mig tråkigt nu. Men jag har inte så mycket att skriva om egentligen. Jag skulle aldrig kunna skriva en bok. Skulle tappa intresset med en gång. Men i alla fall..... Var i skolan idag, och jag, Maria, Mård och Lina satt i matsalen o hade världens tjejsnack. Så jävla kul var det.. Satt o snackade om vilka typer av killar vi tänder på, Maria frågade vad jag tyckte om mest hos Olle (hans utseende då) och jag svarar ögonen. Precis då slinker en fett jävla snygg kille förbi min rygg! Jag har sett honom innan, jag vet vem han är (lite bara). Men jag kan inte hans namn......... än ^^ SÅågick han förbi ett antal gånger under tiden vi satt i matsalen. Och varje gång stoppade jag in halsbandet i munnen och tjöt: "Iiiiiiih, nu kommer han hitåt!" *tugga på halsbandet* Och tjejerna skrattade så dom trodde dom skulle dö ^^ Men haha, jag har Olle.. Jag tyckte bara det var så roligt att uppträda på det sättet, haha. Men hans håååår! Han ser ut som ett lejon =D Grrrr
2008
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag kan heller inte påstå att jag är på skrivhumör, men ah. Det beror nog på att jag är så fruktansvärt trött. Men jag kan väl försöka i alla fall..
Nyårsafton var en knepig dag, jag mådde skit och mycket var skit..
Måste bara berätta om en sak som hände nu igår.
Igår fick jag en hemsk känsla, en så hemsk känsla att mitt hjärta nästan skars i bitar. Olle hade pratat lite dumma grejer under natten i min säng i måndags. Men jag gjorde inte så stor grej över det. Under tisdagen hade jag nästan glömt bort det helt. Men sen, igår... Något skar så djupa sår att jag slutade prata med honom. Jag kollade honom i ögonen i flera minuter utan att säga ett ord. Han frågade vad det var, men jag svarade inte. Då gick han in till min bror och dom började spela WOW. Jag blev ännu mer deprimerad. Jag ville ju att han skulle gissa, men hur lätt är det för honom när han inte har något att gå på? Jag började lyssna på musik i hopp om att han skulle lyssna på texterna och försöka förstå något. Men inte det inte. Så jag la mig på sängen och vätnade på att han skulle komma in i mitt rum igen, vilket han snart gjorde. Han la sig över mig och kramade om mig, frågade hur allt var osv. Precis som jag ville att han skulle göra. Men jag svarade honom inte, jag sa att det inte fanns något att göra åt det. Han frågade om det hade med oss att göra. Jag svarade inte. Han frågade om han hade gjort något. Jag svarade inte. Då blev han också ledsen och jag vände mig om med ryggen mot honom. Nu ville jag bara att han skulle gå, jag var så kall. Han kramade mig bakifrån och försökte ta min hand, men jag gav ingen respons. Han visste att något var fel, väldigt fel. Han bad mig vända mig om men jag sa att jag låg bra som jag gjorde. Tillslut frågade han om jag ville att han skulle gå, då svarade jag inte. Då gick han. Tillbaka till sitt WOW spelande.
Jag blev så förbannad på mig själv, jag ville bara sjunka genom jorden. Vad i helvete höll jag på med?! Jag klöste sönder min arm och bet mig i läppen och tårarna skar sig fram genom ögonen. Jag vill ju inte såra honom! Jag ville att han skulle komma tillbaka, jag ville hålla om honom. Men jag vågade inte gå till honom. Istället gick jag ut och satte mig på balkongen, jag frös så jag höll på att svimma nästan. Men jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inte må såhär! Efter ca 20 minuter skulle jag tro så kom han, mannen jag älskar mer än allt annat. Han bar in mig och la mig på min säng. Denna gången frågade han med darrande röst: "Josefin, vad är det? Såhär kan väl du inte göra förstår du väl? Kan du tala om vad det är jag har gjort?!" Han lät jätte orlolig, och jag ville inget mer än att hålla om honom. Men tillslut glappade min käft ändå. Han blev inte arg, vilket jag var rädd för att han skulle bli. Men jag var fortfarande förkrossad och ville inte riktigt släppa det. Så jag var fortfarande iskall mot honom. Tillslut gick han in till min bror igen och jag sprang in till toaletten. Försökte torka tårarna så gott det gick, sen ringde jag Daniel. Efter det kommer Olle och säger att han ska åka hem och att han täntke vara artig och säga hejdå. Sen vänder han ryggen till och börjar gå. Jag springer efter och vi går in i mitt rum. Där säger han att han inte känner att han har något att göra här, för jag inte pratar med honom. Jag sa ingenting, bara stod och stirrade honom in i ögonen. Sen lutade jag mig mot honom och välte ner honom i sängen, kramade honom så hårt som om jag tänkt döda honom. Han är min, min min min. Ingen ska få ta honom ifrån mig, tänkte jag. Han beslutade sig för att ta nästa buss och frågade om jag skulle med hem till honom. Men jag sa att jag tar en senare buss.
Det är sånna här situationer som folk bör lägga märke till, dom som säger att Olle är så hemsk. Han är inte mer hemsk än vad jag är. Så alla som säger "Du förtjänar bättre", snälla var tysta. Ni har ingen aning om hur jag behandlar honom ='(
Jag har heller inte tänkt så mycket på Jesper så mycket som jag gjort nu denna veckan (sen i måndags). Det är helt sjukt. Jag har aldrig på tre år hållt uppe kontakten såhär länge med honom. Det känns verkligen att det är något som saknas. Han var den jag kunde prata med allt om, sånt som jag inte ens kunde säga till Olle. Han var min vänstra hand, ingen känner mig så bra som honom. Och nu är han liksom.............. borta >__<
Buhu, ja ja.. Jag orkar inte skriva så mycket mer. Jag har sådan jävla huvudvärk o det har tagit flera timmar att skriva detta. Hoppas ni är klada pånnis nu.. Baii
Nyårsafton var en knepig dag, jag mådde skit och mycket var skit..
- Jag fick inte tag i min alkohol jag skulle ha
- Jag kände inte att jag passade in på förfesten
- Jag var tvungen att dricka Vodka (brukar bli relativt sne när jag dricker det)
- Fick panik, visste itne vad jag skulle grogga min vodka med, eftersom jag aldrig dricker sånt
- Blev massa konflikter på festen jag drog på sen
- Olle yrade om massa skit senare på natten som fick min hjärna att börja tänka
- Jag kom aldrig till Vattentornet för bussarna gick så sällan
- Jag luktade skit när jag kom hem från festen (sprit, rök och allmän fylla)
- Hade en HEMSK bakfylla som satt i nästan ett dygn
- Jag fick trots allt tag i något att dricka, även fast det nu var Vodka
- När jag väl kommit igång med alkoholen kunde jag bekanta mig med folk på förfesten
- Jag hade kul på festen jag drog på sen, mycket underbara männsikor
- Olle åkte 02:45 bussen hem med mig
- Jag hopas att jag och Olle håller ihop massa länge till<3
- Någon gång ska jag ta kontakt med Jesper, men det är inte än
- Avril Lavigne kommer 28 Juni till Stockholm, jag och Ville ska dit!
- Ska vara med om ytterligare en störtskön Kulturvecka på Bäckäng!
- Jag vill på festival. Men eftersom Roskilde krockar med Avril så blir det nog Hultsfred
- Vill bli anställd på en av de arbetsplatser jag sökte nyss så jag kan spara pengar
- Tänker plugga rejält så jag kommer upp i årskurs 3 denna gången. Tänker inte gå om ett år till
- Ser fram emot en härlig sommar där jag och mina kompisar kan återförenas
- Hoppas även på att få nya vänner, sånna som inte bara försvinner efter nått år
- Vill även bli brun, för det blev jag inte förra året =)
Måste bara berätta om en sak som hände nu igår.
Igår fick jag en hemsk känsla, en så hemsk känsla att mitt hjärta nästan skars i bitar. Olle hade pratat lite dumma grejer under natten i min säng i måndags. Men jag gjorde inte så stor grej över det. Under tisdagen hade jag nästan glömt bort det helt. Men sen, igår... Något skar så djupa sår att jag slutade prata med honom. Jag kollade honom i ögonen i flera minuter utan att säga ett ord. Han frågade vad det var, men jag svarade inte. Då gick han in till min bror och dom började spela WOW. Jag blev ännu mer deprimerad. Jag ville ju att han skulle gissa, men hur lätt är det för honom när han inte har något att gå på? Jag började lyssna på musik i hopp om att han skulle lyssna på texterna och försöka förstå något. Men inte det inte. Så jag la mig på sängen och vätnade på att han skulle komma in i mitt rum igen, vilket han snart gjorde. Han la sig över mig och kramade om mig, frågade hur allt var osv. Precis som jag ville att han skulle göra. Men jag svarade honom inte, jag sa att det inte fanns något att göra åt det. Han frågade om det hade med oss att göra. Jag svarade inte. Han frågade om han hade gjort något. Jag svarade inte. Då blev han också ledsen och jag vände mig om med ryggen mot honom. Nu ville jag bara att han skulle gå, jag var så kall. Han kramade mig bakifrån och försökte ta min hand, men jag gav ingen respons. Han visste att något var fel, väldigt fel. Han bad mig vända mig om men jag sa att jag låg bra som jag gjorde. Tillslut frågade han om jag ville att han skulle gå, då svarade jag inte. Då gick han. Tillbaka till sitt WOW spelande.
Jag blev så förbannad på mig själv, jag ville bara sjunka genom jorden. Vad i helvete höll jag på med?! Jag klöste sönder min arm och bet mig i läppen och tårarna skar sig fram genom ögonen. Jag vill ju inte såra honom! Jag ville att han skulle komma tillbaka, jag ville hålla om honom. Men jag vågade inte gå till honom. Istället gick jag ut och satte mig på balkongen, jag frös så jag höll på att svimma nästan. Men jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inte må såhär! Efter ca 20 minuter skulle jag tro så kom han, mannen jag älskar mer än allt annat. Han bar in mig och la mig på min säng. Denna gången frågade han med darrande röst: "Josefin, vad är det? Såhär kan väl du inte göra förstår du väl? Kan du tala om vad det är jag har gjort?!" Han lät jätte orlolig, och jag ville inget mer än att hålla om honom. Men tillslut glappade min käft ändå. Han blev inte arg, vilket jag var rädd för att han skulle bli. Men jag var fortfarande förkrossad och ville inte riktigt släppa det. Så jag var fortfarande iskall mot honom. Tillslut gick han in till min bror igen och jag sprang in till toaletten. Försökte torka tårarna så gott det gick, sen ringde jag Daniel. Efter det kommer Olle och säger att han ska åka hem och att han täntke vara artig och säga hejdå. Sen vänder han ryggen till och börjar gå. Jag springer efter och vi går in i mitt rum. Där säger han att han inte känner att han har något att göra här, för jag inte pratar med honom. Jag sa ingenting, bara stod och stirrade honom in i ögonen. Sen lutade jag mig mot honom och välte ner honom i sängen, kramade honom så hårt som om jag tänkt döda honom. Han är min, min min min. Ingen ska få ta honom ifrån mig, tänkte jag. Han beslutade sig för att ta nästa buss och frågade om jag skulle med hem till honom. Men jag sa att jag tar en senare buss.
Det är sånna här situationer som folk bör lägga märke till, dom som säger att Olle är så hemsk. Han är inte mer hemsk än vad jag är. Så alla som säger "Du förtjänar bättre", snälla var tysta. Ni har ingen aning om hur jag behandlar honom ='(
Jag har heller inte tänkt så mycket på Jesper så mycket som jag gjort nu denna veckan (sen i måndags). Det är helt sjukt. Jag har aldrig på tre år hållt uppe kontakten såhär länge med honom. Det känns verkligen att det är något som saknas. Han var den jag kunde prata med allt om, sånt som jag inte ens kunde säga till Olle. Han var min vänstra hand, ingen känner mig så bra som honom. Och nu är han liksom.............. borta >__<
Buhu, ja ja.. Jag orkar inte skriva så mycket mer. Jag har sådan jävla huvudvärk o det har tagit flera timmar att skriva detta. Hoppas ni är klada pånnis nu.. Baii
