* Oh, i wish it was true....
Jag hade fått sms om att du ville träffa mig, jag skulle få mina sista saker och du skulle få dina. Vi träffades på ett ställe som jag inte minns just nu. Du gick fram till mig, frågade hur det var med mig och vad jag gjort de senaste veckorna. Du hade det där leendet på läpparna som du alltid haft och dina ögon satt som fastklistrade i mina.. Vad hade hänt? Varför gick du fram till mig?
Vi pratade om allt och ingenting och vi skrattade, precis som förr... Jag frågade om du gjort något med någon annan, och du la huvudet på sned och flinade igen. Jag fortsatte: "Jag du haft sex med *namn*?" Så brast du ut i skratt. "Ja, vad trodde du? Jag var ju tvungen att låta tankarna fara åt något annat håll ett tag" sa du, och det skar genom kroppen, men ändå log jag, som om jag tyckte det var bra. Du sa att du saknat mig, men att du inte ville visa dig svag. Du ville att jag skulle lära mig något av det som hänt, så att jag aldrig skulle göra om det igen. Ville du ha mig tillbaka? Kunde det verkligen vara så?
Men nej nej och åter nej. När jag vaknade så fanns det inget sms och jag kände inte heller att jag vart nära dig. Vad vill mina drömmar med det här? Varför låter du mig inte bara gå vidare? Jag vill inte älta dig, jag vill inte vara den som står ensam kvar och sörjer. Du verkar inte må det minsta dåligt... Vad fan har jag gjort? Du verkar gå vidare så lätt....
*Kollar på rosen som ligger i hyllan som du gav mig med en lapp* "En dag ska jag bli som du.... :P" står det på lappen. Minns du hur ofta du brukade säga det? Allt känns så omvänt. Det är jag som har blivit som du, det är jag som behandlar andra lika illa som jag tyckte du behandlade mig. Varför är det så? Nu är det jag som inte svarar på sms direkt, det är jag som är upptagen, det är jag som har saker att göra hela tiden, det är jag som dissar folk på msn.. VAD MER BEGÄR DU?! Varför kan jag inte bara få dig att förstå? Kan du inte bara lyssna på vad jag har att säga? Jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig, och jag hatar dig för det. Allt jag vill är att du ska ta kontakt med mig igen, jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Jag trodde jag var över dig, jag var nästan säker. Men så kom balen, sen kom skolavslutningen och nu sitter jag här och ältar och ältar. Vad fan ska jag ta mig till?
Igår..... Ja, igår... Jag stod och förklarade situationen för Carina.. "Ah, och jag har inte kommit över olle och jag kommer inte göra det på ett jävla tag!" sa jag ganska högt och bestömt.. Då sätter carina pekfingret över läpparna och jag förstår vad som finns bakom mig. Jag vänder mig om och får nästan ögonkontakt med dig. Jag trodde jag skulle smälla, vad gjorde du där? Du var inte där innan. Jag, Carina, Robin och Jakob stod där för oss själva på ett ganska avlägset ställe, men ändå kom du dit? Du såg att jag stod där, det måste du gjort. Men ändå gick du dit? Jag förstår inte, Olle. Men jag vill förstå. Vad är det du riskerar genom att träffa mig? Vad är det som kommer hända? Jag vill bara veta.. Ge mig ro så jag kan gå vidare. Jag klarar inte det här... Eller jo, det gör jag. Vet inte varför jag sa så. Men jag mår så jävla dåligt, och det kommer bara bli sämre och sämre.. Det finns för mycket som påminner om dig.
Jag har en plan... Ett brev... Med ett citat... Kommer det förändra något? Eller kommer du riva det i bitar? Kommer du elda upp det? Eller kommer du förstå? Kommer du förlåta?
Jag kräver inte att vi ska bli vi igen, hur mycket jag än skulle vilja det. Allt jag vill är att få kunna prata med dig, kunna prata om saker, kunna umgås och känna att du betyder något för mig. Som jag sa förra inlägget, mitt hjärta är ditt att förstöra. Jag kan inte ge det till någon annan hur mycket jag än försöker. Jag vet inte vad det är med mig, jag har aldrig betett mig såhär förr. Jag har så mycket frågor, frågor som jag så gärna vill ha svar på. Frågor som jag ältar varje dag..
Jag väntar här, men jag tänker inte lyfta ett finger för din skull. Det är din tur den här gången :'(
Vi pratade om allt och ingenting och vi skrattade, precis som förr... Jag frågade om du gjort något med någon annan, och du la huvudet på sned och flinade igen. Jag fortsatte: "Jag du haft sex med *namn*?" Så brast du ut i skratt. "Ja, vad trodde du? Jag var ju tvungen att låta tankarna fara åt något annat håll ett tag" sa du, och det skar genom kroppen, men ändå log jag, som om jag tyckte det var bra. Du sa att du saknat mig, men att du inte ville visa dig svag. Du ville att jag skulle lära mig något av det som hänt, så att jag aldrig skulle göra om det igen. Ville du ha mig tillbaka? Kunde det verkligen vara så?
Men nej nej och åter nej. När jag vaknade så fanns det inget sms och jag kände inte heller att jag vart nära dig. Vad vill mina drömmar med det här? Varför låter du mig inte bara gå vidare? Jag vill inte älta dig, jag vill inte vara den som står ensam kvar och sörjer. Du verkar inte må det minsta dåligt... Vad fan har jag gjort? Du verkar gå vidare så lätt....
*Kollar på rosen som ligger i hyllan som du gav mig med en lapp* "En dag ska jag bli som du.... :P" står det på lappen. Minns du hur ofta du brukade säga det? Allt känns så omvänt. Det är jag som har blivit som du, det är jag som behandlar andra lika illa som jag tyckte du behandlade mig. Varför är det så? Nu är det jag som inte svarar på sms direkt, det är jag som är upptagen, det är jag som har saker att göra hela tiden, det är jag som dissar folk på msn.. VAD MER BEGÄR DU?! Varför kan jag inte bara få dig att förstå? Kan du inte bara lyssna på vad jag har att säga? Jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig, och jag hatar dig för det. Allt jag vill är att du ska ta kontakt med mig igen, jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Jag trodde jag var över dig, jag var nästan säker. Men så kom balen, sen kom skolavslutningen och nu sitter jag här och ältar och ältar. Vad fan ska jag ta mig till?
Igår..... Ja, igår... Jag stod och förklarade situationen för Carina.. "Ah, och jag har inte kommit över olle och jag kommer inte göra det på ett jävla tag!" sa jag ganska högt och bestömt.. Då sätter carina pekfingret över läpparna och jag förstår vad som finns bakom mig. Jag vänder mig om och får nästan ögonkontakt med dig. Jag trodde jag skulle smälla, vad gjorde du där? Du var inte där innan. Jag, Carina, Robin och Jakob stod där för oss själva på ett ganska avlägset ställe, men ändå kom du dit? Du såg att jag stod där, det måste du gjort. Men ändå gick du dit? Jag förstår inte, Olle. Men jag vill förstå. Vad är det du riskerar genom att träffa mig? Vad är det som kommer hända? Jag vill bara veta.. Ge mig ro så jag kan gå vidare. Jag klarar inte det här... Eller jo, det gör jag. Vet inte varför jag sa så. Men jag mår så jävla dåligt, och det kommer bara bli sämre och sämre.. Det finns för mycket som påminner om dig.
Jag har en plan... Ett brev... Med ett citat... Kommer det förändra något? Eller kommer du riva det i bitar? Kommer du elda upp det? Eller kommer du förstå? Kommer du förlåta?
Jag kräver inte att vi ska bli vi igen, hur mycket jag än skulle vilja det. Allt jag vill är att få kunna prata med dig, kunna prata om saker, kunna umgås och känna att du betyder något för mig. Som jag sa förra inlägget, mitt hjärta är ditt att förstöra. Jag kan inte ge det till någon annan hur mycket jag än försöker. Jag vet inte vad det är med mig, jag har aldrig betett mig såhär förr. Jag har så mycket frågor, frågor som jag så gärna vill ha svar på. Frågor som jag ältar varje dag..
Jag väntar här, men jag tänker inte lyfta ett finger för din skull. Det är din tur den här gången :'(
Trackback
