★ Josefin Bellini ★

Jag kunde inte låta bli. Min hand gled ner under sängen och jag plockade fram den silvriga pärmen med papper och annat i. Jag började med att kolla i kuvertet. Fan.......

Det kändes som en bomb slog ner inom mig, som om allt runt mig inte längre existerade, det fanns inte. Nu fanns bara jag och sakerna i kuvertet. Minnen forsade fram genom huvudet. Varför gjorde jag såhär? "Förlåt" skymtar jag på en lapp. Jag tar upp den... Sedan börjar jag läsa...

"Förlåt. Jag tror du har en del kvar av oss, jag har det. Jafg förstår hur m,ycket du hatar, hur mycket du vill glömma. Därför förstår jag även om, du väljer att spotta på brevet och smulöa rosen till.... ja, smulor."

Efter jag läst detta första stycket började det sticka i fingrarna. Skulle jag verkligen läsa mer? Jag fortsatte, tills jag kommit nästan till slutet då jag stöter på följande mening:
"Jag tror inte du ser något hopp kvar, jag gör det och skulle kunna ge min själ för att få detta att fungera igen!"

Tårarna forsar på mig. Varför gör dom det?! Jo, jag vet hur det gick... Jag vet hur falska orden var. Jag vet hur dom smakar.

Jag läste de sista meningarna och la ifrån mig brevet. Jag var helt chockad. Jag torkade ivrigt tårarna och försökte tänka på annat... Vilket inte gick så bra, för nu sitter jag här. Alltså, jag leker ju med mina egna känslor... Det är inte okej. Egentligen borde jag bränna allt, kasta och krossa.