★ Josefin Bellini ★

Och så kom kvällen....

Jag har vart ganska duktig idag, jag har planerat massa inför Modevisningen vi ska ha 20 mars på Bäckäng, jag har läst över 78 sidor i min roman, jag har spelat pokemon, jag har köpt cigg och tändare till min bror (inte jätte duktigt kanske, men men) och jag har bakat kolakakor! I morgon blir det att träffa Pontus, Kimberly och Kieven. Fika är det som gäller.

Idag har jag vart väldigt grinig, det började nog igår när mitt comviq kompis tog slut... Jag känner mig pank. Jag har inga penagr o leva på känns det som. Men bara att bita ihop. Grinig var ordet ja... Jag mådde så bra i somras, jag mår inte alls lika bra längre. Det gör ont och tänka tillbaka i tiden för jag inser att jag aldrig kommer kunna uppleva det igen. Det svider när jag tänker på alla kontakter som jag tappat. Framför allt sved det att säga hejdå till Carina igår när vi skildes åt efter fikan och trippen på stan. "Vi syns till sommaren" sa vi. Aj, va det högg hårt. Och vart har alla människor tatt vägen? Beror det på mig? Är det mitt fel att dom försvunnit? Jag får nya vänner hela tiden, men förlorar samtidigt. Jag vet itne ens om jag kommer känna någon av dem jag känner nu i framtiden. Jag vill inte det här, har jag verkigen orsakat det själv? Eller är det andra som ändrat på sig? Är det bådas fel? Alla bara försvinner... Åååh... Jag klarar fan knappt av att prata med Jesper längre utan att vi bråkar. Tar inte ens en minut innan vi är igång. Och Olle träffar jag aldrig typ, känns knas att göra det. Och vi snackar knappt heller. Har väl inget att prata om egentligen, hans liv angår ju inte mig längre och tvärt om.

Jag tvivlar väldigt mycket på min tillvaro just nu. Och jag vet inte ens hur jag tycker eller känner längre. Jag bara....... gör. Och är. Allt känns så fake, som om man trär på någon mask för att gömma sig för verkligheten. Jag ser saker jag inte borde sa, elelr inte ens borde KUNNA se. Alltså ser jag det som egentligen inte finns. Jag omvandlar verkligheten till något annat än vad den är... Jag vet inte hur jag ska förklara, men oh va jag känner mig ensam just nu. Snälla säg att någon känner som jag?! Jag måste sluta få ilska för ingenting... Min puls ökar för småsaker... Innan blev jag helt knäckt när Kievn prioriterade TV:n framför mig, trots att han vet att jag itne kan prata i telefon efter 22.00 och att jag inte har pengar på telefonen... så där blev jag både grinig och småsur... det är inte likt mig! helvete... Jag vet inte vad som håller på att hända med mig... Avundsjuka och svartsjuka är inte jag så mycket släkt med.... Men varför har den dykt upp nu det senaste?! Gör jag något fel? Gör alla andra något fel? Jag borde trycka på PAUSE ett tag tror jag.... Om jag hittar kontrolljäveln....