Jag har förstört alltihop........
Tror jag.................
Idag har vart en knepig dag, väldigt knepig. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag tror att jag förstörde mitt liv idag. Helt seriöst. Jag vet inte om jag ska skriva det nu med en gång eller om jag ska dryga ut på det. Det är lite roligare att dryga ut på det i för sig, för då kanske du tror det är något helt annat än vad det egentligen är. Men jaja.. Jag ska börja nu..
Jag vaknade vid åtta i morses, jag börjar halv tolv idag. Jag snoozade klockan och det var ändå något som pep en gång var femte minut eller något. Jag låt i sängen till halv elva och hade hört det där pipet i flera timmar och undrat vad fan det var. Sen när jag gick upp kom jag på att det måste vara hemtelefonen! Min bärbara telefon i mitt rum.. Så jag satte den på laddning. Sen hade jag bråttom. 25 minuter kvar tills jag måste gå till bussen. Jag är tjej, det tar tid. Jag ska äta, kolla i BT, klä på mig, borsta tänderna, sminka mig, fixa håret, packa väskan osv. Det tar mer än 25minuter att göra det utan att stressa. Well well, jag skippade sminket till största del i alla fall. Sen skyndade jag iväg till bussen. Inatt gjorde jag något som jag ser som väldigt dumt; jag smsade Jesper. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på men jag gjorde det i alla fall. Så när jag satt på bussen påväg till skolan så började jag tänka "Varför i helvete gjorde jag så?". Så när jag kommer till skolan har jag fått för mig att vi är i sal 222, men det var vi inte. SÅ jag fick springa runt i leta. Tillslut hittade jag dom, och vi var i sal 307. Under svenskan ringer Jesper. Jag får typ blandning mellan panik och huvudvärk. Jag visste inte om jag skulle svara eller inte. Men jag klickade honom. Jag var rädd.
Maria ansåg detta som jätte kul och ville att jag skulle svara, men jag ville inte. Så ringer han senare under våran rast. Då sliter hon telefnonen ifrån mig men jag hann klicka. Hon ville svara. Så hon tog mobilen och hade den i flera timmar (innanför byxorna mellan benen!?) i väntan på att han skulle ringa en gång till. Och det gjorde han, på engelskan. Då svarade hon: "Ring inte på lektionen!" Och sen efter en stund fick jag tillbaka mobilen. Jag mådde dåligt, tänk om han trodde det var jag som svarade? Jag hade inte hört människans röst på jätte länge, jag var rädd för den. Rädd att den skulle bita mig, skära rakt igenom min kropp. Jag var rädd att bli förbannad, rädd att bli påmind om saker jag försökt glömma av. Jag visste ju att jag kunde klara mig utan honom, så varför tvekade jag ens? Men ja, så ringer telefonen efter lektonen........................ och jag svarar..
Efteråt var det som om min värld föll ihop, vad hade jag gjort?! Det var precis som om jag skulle köpa ett paket cigg och bli beroende igen, jag kände besvikelsen över mig själv stiga i topp. Jag hade ju klarat mig så länge. Varför just nu? Det värsta utav allt var att han lät som han alltid gjort, och dessutom precis som om inget hade hänt. Som om han bara sket i att han sårat mig. Men jag var ju dess värre.... Jag (av alla) hade ju struntat i att han sårat mig. Det var dåligt gjort av mig, det sämsta jag gjort detta året faktsikt.
Nu känns det som att jag är tillbaks på ruta ett, fastklistrad igen. Jag känner mig svag. Men ändå lättad, han finns här igen! Alla nätter jag legat och tänkt på hur ensam jag egentligen är, hur mycket jag saknat hans sätt att trösta, hans sätt att bry sig. Känner mig tryggare nu, och förhoppningsvis så kommer jag känna mig mer motiverad nu, eller så kommer jag inte göra det. Jag vet inte. Men nu har ju vi det här med Olle, hur kommer han må? Ska jag berätta? Eller ska han få märka det själv? Jag vill inte göra honom arg, men han kan inte förbjuda mig att göra det här. Men jag förstår besvikelsen, jag är också besviken, Olle! Jag vet inte hur jag kommer bete mig nu framöver, jag kanske inte klarar av detta alls? Jag kanske säger upp kontakten helt. Men jag vill inte, jag vill ha honom där. Men inte som mer än vän. Jag älskar Olle och jag vill inget mer än att han ska må bra, jag vill göra allt för honom. Jag vill inte såra honom på något sätt, inte något alls. Men jag vet att jag sätter mig själv i första hand, kanske lite väl ofta. Jag är nog en aning egotrippad tror jag. Och jag gör detta för min egen skull, för att jag tror jag kommer må bra. Gör jag inte det så får jag lösa det. För det är väl vad man gör med problem? Man löser dom?
Idag har vart en knepig dag, väldigt knepig. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag tror att jag förstörde mitt liv idag. Helt seriöst. Jag vet inte om jag ska skriva det nu med en gång eller om jag ska dryga ut på det. Det är lite roligare att dryga ut på det i för sig, för då kanske du tror det är något helt annat än vad det egentligen är. Men jaja.. Jag ska börja nu..
Jag vaknade vid åtta i morses, jag börjar halv tolv idag. Jag snoozade klockan och det var ändå något som pep en gång var femte minut eller något. Jag låt i sängen till halv elva och hade hört det där pipet i flera timmar och undrat vad fan det var. Sen när jag gick upp kom jag på att det måste vara hemtelefonen! Min bärbara telefon i mitt rum.. Så jag satte den på laddning. Sen hade jag bråttom. 25 minuter kvar tills jag måste gå till bussen. Jag är tjej, det tar tid. Jag ska äta, kolla i BT, klä på mig, borsta tänderna, sminka mig, fixa håret, packa väskan osv. Det tar mer än 25minuter att göra det utan att stressa. Well well, jag skippade sminket till största del i alla fall. Sen skyndade jag iväg till bussen. Inatt gjorde jag något som jag ser som väldigt dumt; jag smsade Jesper. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på men jag gjorde det i alla fall. Så när jag satt på bussen påväg till skolan så började jag tänka "Varför i helvete gjorde jag så?". Så när jag kommer till skolan har jag fått för mig att vi är i sal 222, men det var vi inte. SÅ jag fick springa runt i leta. Tillslut hittade jag dom, och vi var i sal 307. Under svenskan ringer Jesper. Jag får typ blandning mellan panik och huvudvärk. Jag visste inte om jag skulle svara eller inte. Men jag klickade honom. Jag var rädd.
Maria ansåg detta som jätte kul och ville att jag skulle svara, men jag ville inte. Så ringer han senare under våran rast. Då sliter hon telefnonen ifrån mig men jag hann klicka. Hon ville svara. Så hon tog mobilen och hade den i flera timmar (innanför byxorna mellan benen!?) i väntan på att han skulle ringa en gång till. Och det gjorde han, på engelskan. Då svarade hon: "Ring inte på lektionen!" Och sen efter en stund fick jag tillbaka mobilen. Jag mådde dåligt, tänk om han trodde det var jag som svarade? Jag hade inte hört människans röst på jätte länge, jag var rädd för den. Rädd att den skulle bita mig, skära rakt igenom min kropp. Jag var rädd att bli förbannad, rädd att bli påmind om saker jag försökt glömma av. Jag visste ju att jag kunde klara mig utan honom, så varför tvekade jag ens? Men ja, så ringer telefonen efter lektonen........................ och jag svarar..
Efteråt var det som om min värld föll ihop, vad hade jag gjort?! Det var precis som om jag skulle köpa ett paket cigg och bli beroende igen, jag kände besvikelsen över mig själv stiga i topp. Jag hade ju klarat mig så länge. Varför just nu? Det värsta utav allt var att han lät som han alltid gjort, och dessutom precis som om inget hade hänt. Som om han bara sket i att han sårat mig. Men jag var ju dess värre.... Jag (av alla) hade ju struntat i att han sårat mig. Det var dåligt gjort av mig, det sämsta jag gjort detta året faktsikt.
Nu känns det som att jag är tillbaks på ruta ett, fastklistrad igen. Jag känner mig svag. Men ändå lättad, han finns här igen! Alla nätter jag legat och tänkt på hur ensam jag egentligen är, hur mycket jag saknat hans sätt att trösta, hans sätt att bry sig. Känner mig tryggare nu, och förhoppningsvis så kommer jag känna mig mer motiverad nu, eller så kommer jag inte göra det. Jag vet inte. Men nu har ju vi det här med Olle, hur kommer han må? Ska jag berätta? Eller ska han få märka det själv? Jag vill inte göra honom arg, men han kan inte förbjuda mig att göra det här. Men jag förstår besvikelsen, jag är också besviken, Olle! Jag vet inte hur jag kommer bete mig nu framöver, jag kanske inte klarar av detta alls? Jag kanske säger upp kontakten helt. Men jag vill inte, jag vill ha honom där. Men inte som mer än vän. Jag älskar Olle och jag vill inget mer än att han ska må bra, jag vill göra allt för honom. Jag vill inte såra honom på något sätt, inte något alls. Men jag vet att jag sätter mig själv i första hand, kanske lite väl ofta. Jag är nog en aning egotrippad tror jag. Och jag gör detta för min egen skull, för att jag tror jag kommer må bra. Gör jag inte det så får jag lösa det. För det är väl vad man gör med problem? Man löser dom?
Trackback
