★ Josefin Bellini ★

Jag skriver bara när jag är på dåligt humör, kanske ni har märkt? Eller i alla fall när jag är depp... Om jag inte är väldigt väldigt glad och måste berätta det... Men denna gången mår jag dåligt -igen.

Jag vet inte varför riktigt.. Sure, jag kommer nog inte träffa Kieven på hela helgen och det gör lite ont. Men det är bara bra, för vi behöver vara ifrån varandra. Vi har vart tillsammans för mycket nu. Sovit med varandra i exakt en vecka, det blir för mycket. Jag vill itne ha det som en jävla slentrian. Så detta är la ett bra sätt antar jag. MEN jag har inget fritidskort så jag kommer ingen annan stans heller. Så jag är fast här hemma... Ingen av mina bröder är hemma i helgen och det suger som fan! Vem ska jag umgås med?

Sen är det andra saker som tynger mig, det har det gjort sen en vecka tillbaka. Jag vill inte tänka det, jag vill att det ska försvinna. Det har gått för långt, jag är en dålig människa. Jag har ljugit för mig själv. Och för andra. Gett falska syner. Men jag ångrar det inte... Fast hur jag kom hit och varför jag gjorde såhär vet jag inte. Shit va jag suger. Tänk om det märks?

Jag låter jätte hemlighetsfull när jag skriver såhär, men det lättar lite på mitt eget tryck. Inte jätte lätt att gå runt och bära på det jag har i huvudet. Men jag vill inte berätta för någon.. Eller ah, jag berättade för Jesper innan idag när han var här. Det kändes skönt att få det ur sig lite i alla fall. Jag var nämligen arg på Jesper, men det kändes gött att prata med honom. Visst han är ingen bra tröstare eller rådgivare, men en bra lyssnare. Och detta är första gången jag känner att jag itne kan gå till mamma och prata. Hon skulle inte förstå, det är ingen som kommer förstå...

Så nu står jag här igen. Varför är allt så orättvist?! Varför gör jag fel hela tiden? Allt jag gör slutar oftast med att jag sårar någon... Vill inte veta hur detta kommer sluta.. Jag borde antagligen sluta visa känslor helt.. Bli den "ultimata människan" eller hur du nu ville uttrycka det.. Dags att lägga ner, Josefin Bellini.

Men men, jag får la fortsätta med att städa mitt jävla kukrum...
Hejdå

Det skriker och skriker... På hjälp.....

Jag blev alldeles nyss förkrossad... Eller jag blev inte, men jag kände mig förkrossad. Det dök upp en rädsla som jag inte känt på länge. Jag vet inte vad den vill, är det en varning för något kanske? Jag vill inte ha den här, det är tillräckligt jobbigt just nu. Den får mig att må dåligt. Jag känner så stor saknad just nu. Känner mig så sjukt ensam. Men det finns ingen här som kan fylla ut den ensamheten. Jag önskar att jag kunde ha gjort det på egen hand...

Jag borde plugga inför filosofiprovet i morgon, men jag klarar inte av det just nu, jag orkar inte. Jag har gjort en fjärdedel av det som ska göras. Jag skulle även ha pluggat till svenskaläxan som jag har till i morgon, men den glömde jag i skolan. Jag vet inte vad det är med mig idag. Igår var verkligen en skitdag, allt kändes skit. Och denna dagen har kännts helt meningslöst. Träffade Jesper en stund, men det kändes inte alls som det brukar. Jag tyckte i stort sett bara att han var jobbig. Sedan visste jag vad som väntade mig; läxor.

'"Jag börjar med läxan redan nu, så har jag det klart tills klockan sju. Så tar jag bussen till Viskafors och överraskar Kieven". Men blev det av? Nej det blev det inte. För jag är så jävla omotiverad. Jag satt och deppade när jag såg vad klockan var.. Tio i åtta, jag var inte klar. Jag skulle inte hinna med 20:40 bussen, och dom slutar 21:00. Nu är klockan halv tio och jag ångrar mig, jätte jätte mycket.

Jag har vart ganska mycket med Kieven nu på senaste, jag börjar bli lite rädd. Men det är okej, man får vara rädd. Men jag vill inte att det ska påverka oss negativt, jag vill inte känna att allt bara är en slags rutin. Men jag älskar att vara med honom, jag älskar att han hans arm runt mig om nätterna, jag älskar att ligga med huvudet mot han bröst... Känns inte som att jag kan få nog av det, aldrig.

Men i alla fall... Jag fick upp en bild, jag vet inte från vart den kom, men jag såg den. Blodiga benvita väggar som pressades mot mig. Han var borta. För alltid. Död. Avliden. Försvunnen. Jag låg på golvet och skrek ut lungorna i hopp om att han skulle komma tillbaka. Sen tog det stopp. Alltså det gick på bara någon sekund, och jag blev jätte kall och ögonen sved som dom gör efter att man ha gråtit i flera timmar och bröstet kändes tomt. Tänk om han försvann? Hur kom ens tanken fram? Det fick mig i alla fall att tappa min fokus helt. Och då satte jag på Evanescense - My Immortal. Och den har jag suttit och lyssnat på rätt länge nu, på repeat. Usch, Kieven dö inte :-(